torsdag 27 november 2008

Ok, nu ska vi prata om Kevin.


En del böcker borde förses med varningstexter: De gör ont, man kan liksom skära sig på dem och säkert kan de också lämna ärr som aldrig försvinner. ”Vi måste tala om Kevin” av Lionel Shriver är just en sån bok.

Lillasyster har tjatat länge, länge på att jag skall läsa den. Och sedan skriva om hur bra den är. Men nu sitter jag här med boken i knäet och tvekar. Vi har ju tydligt deklarerat att vi bara skriver om böcker vi tycker om, en formulering som jag trodde skulle vara lika enkel att efterleva som den var att kläcka. Ändå sitter jag här nu; rådvill, ambivalent. Tycker jag om den här boken? Tycker jag att den är bra? Vill jag rekommendera någon att läsa den? Och mina ärliga svar måste bli: Nej, jag tycker inte om den, för den gör ont att läsa. (Det är ungefär lika njutbart att läsa den som att äta glassplitter: inte särskilt aptitligt och man anar att det kommer att ge problem framöver). Men, ja, jag tycker den är fruktansvärt bra och, slutligen, ja, visst ska du läsa den - om du fixar det.

”Vi måste prata om Kevin” handlar om en vanlig amerikansk familj – om nu någon sådan finns – med en ovanlig liten pojke (Kevin) i centrum. Född ond (eller kanske bara utfryst och därmed traumatiserad av sin mamma redan vid födseln – man blir inte riktigt klok på vilket) växer han upp till en fullfjädrad sociopat, kapabel till det yttersta brottet; massmord.

Det handlar om att få ett barn som inte kan älska, ett barn som man inte kan älska. Fylld av nihilistiskt hat blir Kevin stundvis en schablon som jag har svårt att tro på: Kevin är diabolisk. Kevin är förtappad redan från början. Från födseln. Eller kanske innan? Ett barn som kommer till som svar på sina föräldrars existentiella grubblerier. För att fylla ett vakuum.

Eller, är det just så det är? Att vissa människor är så onda att vi andra (naiva, godtrogna betraktare) inte förmår omfatta det.

Det är en hopplös, håglös och bitvis mycket smärtsam berättelse. Författarinnan själv hävdar att hon beslöt sig för att inte skaffa barn sedan hon skrivit boken. 30 förlag refuserade boken innan den gavs ut – många med motiveringen att de inte tyckte om den, att alla karaktärer var obehagliga - men väl i print fick den stor uppmärksamhet och vann så småningom det prestigefyllda ”Orange Prize”.

Shrievers språk är omständligt och hennes stil är detaljerad. Någonstans halvvägs in i boken kommer jag att tänka på Siri Hustvedts "Vad jag älskade". Det är inte bara stilen utan även den obehagligt deterministiska känslan som genomsyrar boken: så såg mina drömmar ut, men detta är det liv jag fick, det kunde inte ha slutat på något annat sätt... Det påminner mig om någonting. Verkliga livet kanske?

Men i motsats till Hustvedt har Shirever också ett stort underliggande socialt patos och en tydlig politisk agenda. Hustvedt möter Barbara Ehernrecih, typ. Schriver kompletterar den psykologiska förklaringsmodellen med samhällsperspektivet: de uttråkade och bortskämda amerikanska barnen, de lättillgängliga vapnen. En klassisk Ordfrontbok med andra ord.

Och jag tycker att det är i detta som styrkan ligger, i Shrivers förmåga att gestalta ett verkligt samhällsfenomen, i hennes sätt att blanda fiktion och fakta på ett habilt sätt.

Testa din smärttröskel! Läs den idag om du fixar det.

/Storasyster

5 kommentarer:

Anonym sa...

Låter som en intressant och tankeväckande bok

Anonym sa...

Om jag inte redan hade läst den, så hade jag tagit upp den direkt efter den recensionen. Mitt i prick!

Anonym sa...

Kul att höra, tyckte du om den? Ärligt talat - den ger mig lite ångest :-=

/Storasyster

Anonym sa...

Jag tyckte att den var otroligt bra. Även om jag fattar precis vad du menar. Jag kände mig så fantastiskt frustrerad under hela läsningen, men det var ju omöjligt att släppa den.

ida på textappeal sa...

jag läser boken just nu och den kan inte lämna mig ifred. önskar nästan att jag inte alls börjat på boken, det är verkligen som att äta glassplitter. men ja, jag tycker den ju är bra, det gör jag.