Efter att ha avslutat ”Avvägar” infinner sig den nu bekanta blandningen av upprymdhet och smärtsam insikt om de egna begränsningarna. Det är alltid lika fantastiskt/ förkrossande att möta nya författarskap som lågmält men handfast påminner en om vilken rookie man är.
I avvägar beskriver Tawni O’Dell en avfolkad avkrok av Pennsylvania där gruvdriften för länge sedan avvecklats – och med den har också hoppet om en bättre framtid slocknat. Harley är med sina 19 år familjeförsörjare till småsyrrorna efter att mamman hamnat i fängelse. För att ha skjutit pappan. Ni fattar… Detta är misery-literature på när den är som bäst: Husvagnar, besök på Shop-Rite, pick-up’s och nedlagda gruvkontor utgör fonden för berättelsen som cirklar kring huvudpersonen och hans försök att lösa gåtan om sin familjs stora trauma.
Harley själv är härligt dysfunktionell; han kan varken härbärgera eller tolka sina egna känslor. Och med lusten är det lika illa. Den exploderar när den inte borde. Såklart.
White-trash karaktärerna som befolkar det lilla samhället är lika osympatiska som deras framtidsutsikter är dystra. Men trots denna habila skildring av ”Det andra USA”, trots den träffsäkert framväxande bilden av nyamerikansk dystopi blir man liksom aldrig uppgiven. Boken är så fantastiskt bra. Och: Den är en riktig page-turner. En sån som inkräktar på sömn och familjeliv.En sån som man tar med sig till jobbet. Och ut i joggingspåret.
Sen var det språket: Metaforerna är så vackra, dialogerna så träffsäkra att storasyster ibland stryker under hela stycken där hon läser med neonfärgad understrykningspenna i handen...
Läs den idag!
/Storasyster
I avvägar beskriver Tawni O’Dell en avfolkad avkrok av Pennsylvania där gruvdriften för länge sedan avvecklats – och med den har också hoppet om en bättre framtid slocknat. Harley är med sina 19 år familjeförsörjare till småsyrrorna efter att mamman hamnat i fängelse. För att ha skjutit pappan. Ni fattar… Detta är misery-literature på när den är som bäst: Husvagnar, besök på Shop-Rite, pick-up’s och nedlagda gruvkontor utgör fonden för berättelsen som cirklar kring huvudpersonen och hans försök att lösa gåtan om sin familjs stora trauma.
Harley själv är härligt dysfunktionell; han kan varken härbärgera eller tolka sina egna känslor. Och med lusten är det lika illa. Den exploderar när den inte borde. Såklart.
White-trash karaktärerna som befolkar det lilla samhället är lika osympatiska som deras framtidsutsikter är dystra. Men trots denna habila skildring av ”Det andra USA”, trots den träffsäkert framväxande bilden av nyamerikansk dystopi blir man liksom aldrig uppgiven. Boken är så fantastiskt bra. Och: Den är en riktig page-turner. En sån som inkräktar på sömn och familjeliv.En sån som man tar med sig till jobbet. Och ut i joggingspåret.
Sen var det språket: Metaforerna är så vackra, dialogerna så träffsäkra att storasyster ibland stryker under hela stycken där hon läser med neonfärgad understrykningspenna i handen...
Läs den idag!
/Storasyster
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar