Det är så typiskt Storasyster. Först drar hon upp Vonnegut och Shute i en deckarblogg och sedan beskriver hon hur hon stryker under snygga metaforer i ”Avvägar”. Vi har väldigt olika sätt att förhålla oss till litteratur. Lillasyster blir nämligen lätt uttråkad av för många snygga metaforer . Hon har nämligen aldrig lämnat bokslukaråldern, vilket innebär att för svårgenomtränglig litteratur blir lagd åt sidan. Den går ju inte att sluka! Det här sättet att närma sig böcker får naturligtvis vissa konsekvenser. Å ena sidan blir det väldigt många böcker lästa, ibland blir det nästan en bok om dagen, men oftast mellan tio och tjugo böcker i månaden. Å andra sidan finns risken att missa riktigt bra böcker som bjuder för mycket motstånd till att börja med.
Ibland lyckas jag dock hålla ut och slutföra en bok som till att börja med varit seg. Och då kan det verkligen belöna sig. Ett exempel på det är den fantastiska ”Vi måste tala om Kevin” av Lionel Shriver. En bok som jag kommer att återkomma till när Storasyster äntligen lyckas ta sig igenom den (he he, nu måste hon läsa den…). Ett annat är ”Mörkrets väg” av Michael Cox. Mörkrets väg är en sådan där bok som inte är helt lätt att placera i ett fack. Vet inte om den står på deckarhyllan eller bland romanerna, men det är helt klart en slags spänningsroman och den innehåller mord, svek, lögner och besatthet. Vanliga deckaringredienser alltså. Handlingen utspelar sig i det viktorianska England, med London i fonden . Den inleds med ett mord på en helt oskyldig person som huvudpersonen begår och på så sätt introduceras man för bokens jag och berättare. Till att börja med gick det väldigt trögt att läsa den här boken. Det är svårt att förklara varför, kanske är den lite för omständlig och detaljerad för min smak. Möjligen var det också svårt att inledningsvis ta till sig språket och karaktärerna. Men, när man väl kommer in i den här boken så är den nästan hypnotisk. Miljöskildringarna från det viktorianska London och den engelska landsbygden är fantastiska, intrigen skickligt ihopvävd och hela boken är otroligt genomarbetat på ett sätt som känns ovanligt (i alla fall för en bokslukande lillasyster). Men den stora behållningen är porträttet av huvudpersonen. En författare har lyckats när man efter att ha läst ut en bok kommer på sig själv med att fortsätta grubbla över vad man egentligen tycker om en karaktär. Gillar man honom eller inte? Kan man förstå hans motiv, kanske till och med ursäkta dem eller är han en bitter, fullfjädrad psykopat? Huvudpersonen i Mörkrets väg stannar kvar långt efter att boken är avslutad. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag egentligen tycker om honom.
/Lillasyster
Ibland lyckas jag dock hålla ut och slutföra en bok som till att börja med varit seg. Och då kan det verkligen belöna sig. Ett exempel på det är den fantastiska ”Vi måste tala om Kevin” av Lionel Shriver. En bok som jag kommer att återkomma till när Storasyster äntligen lyckas ta sig igenom den (he he, nu måste hon läsa den…). Ett annat är ”Mörkrets väg” av Michael Cox. Mörkrets väg är en sådan där bok som inte är helt lätt att placera i ett fack. Vet inte om den står på deckarhyllan eller bland romanerna, men det är helt klart en slags spänningsroman och den innehåller mord, svek, lögner och besatthet. Vanliga deckaringredienser alltså. Handlingen utspelar sig i det viktorianska England, med London i fonden . Den inleds med ett mord på en helt oskyldig person som huvudpersonen begår och på så sätt introduceras man för bokens jag och berättare. Till att börja med gick det väldigt trögt att läsa den här boken. Det är svårt att förklara varför, kanske är den lite för omständlig och detaljerad för min smak. Möjligen var det också svårt att inledningsvis ta till sig språket och karaktärerna. Men, när man väl kommer in i den här boken så är den nästan hypnotisk. Miljöskildringarna från det viktorianska London och den engelska landsbygden är fantastiska, intrigen skickligt ihopvävd och hela boken är otroligt genomarbetat på ett sätt som känns ovanligt (i alla fall för en bokslukande lillasyster). Men den stora behållningen är porträttet av huvudpersonen. En författare har lyckats när man efter att ha läst ut en bok kommer på sig själv med att fortsätta grubbla över vad man egentligen tycker om en karaktär. Gillar man honom eller inte? Kan man förstå hans motiv, kanske till och med ursäkta dem eller är han en bitter, fullfjädrad psykopat? Huvudpersonen i Mörkrets väg stannar kvar långt efter att boken är avslutad. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag egentligen tycker om honom.
/Lillasyster
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar