Vad läste man egentligen i slutet av åttiotalet?

Många av dagens stora deckarförfattare debuterade någon gång på 90-talet och jag antar att man kan säga att det var då kriminalromanen verkligen gjorde sitt intåg på bestsellerlistorna och i var mans bokhyllor.

Deckarsystrarna har ju tidigare beskrivit sin litterära utveckling, hur vaggan stod vid familjens bokhylla och de första stegen in i deckargenren togs med hjälp av Maria Lang. Sedan följde Ed McBain och Jan Mårtensson, men sedan då? Lillasyster har ägnat hela dagen (nåja, nästan) åt att grubbla över vad hon egentligen läste under sina sista tonår, då i slutet på åttiotalet. Lillasyster kan inte konsultera Storasyster som befinner sig på ”viktigt jobbmöte i London” och när hon väl lyckas få tag i Dalmatinerns halsband svarar han bara att han tyvärr inte kan hjälpa henne eftersom han under slutet av detta decennium var fullt upptagen med att läsa de stora klassikerna (och då tror jag inte han syftade på Raymond Chandlers samlade verk) och går sedan iväg med högburen svans.

Så, vad läste man egentligen? Jag har ett minne av en nu utdöd genre som kallades för ”tantsnusk” och i princip bestod av en massa böcker skrivna av Jackie Collins. Och jag minns också att jag tyckte dom var ganska sopiga redan då. Men visst, ett erkännande, jag har läst ”Hollywoodfruar”.

Efter att ha grubblat lite till minns jag plötsligt nostalgiskt Sidney Sheldon. Alla läste Sidney Sheldon på åttitalet. I alla fall alla tjejer under 20 (och en hel del kvinnor över 20 också). I min skola gick slitna exemplar av ”Tracys hämnd” och ”Spelets härskare” runt mellan tonårstjejerna som trollbundet läste om hjältemodiga, snygga och smarta kvinnor som gjorde hjältemodiga, snygga och smarta saker. Hans böcker kan väl i det närmsta sägas vara någon sorts spänningsromaner, men på den tiden kallade man nog det för romaner, kort och gott. När jag nu läser om Sidney Sheldon på Bonniers hemsida inser jag hur stor han faktiskt var. Han sägs vara världens mest översatta författare och bara i Sverige har hans böcker sålt i över fem miljoner exemplar. Fem miljoner - i Sverige! Enligt den egna hemsidan ska Sheldon sålt över 300 miljoner exemplar av sina romaner. Det är ju ofattbart.

Men, andra hälften av åttiotalet präglades kanske allra mest av en annan gigant, nämligen Stephen King. I varenda tonårsrum fanns ett tummat ex av ”Jurtjyrkogården”, eller ”Död zon”, eller ”Eldfödd”. De riktigt insatta hade ”Varsel” och kunde tala om att det egentligen var den som filmen ”The shining” baserades på (Betänk att detta var före internet, fakta var inte alltid så lättillgängligt). Om Lillasyster bara hade en fungerande scanner skulle ni kunna få se en cool bild från Ibizasemestern 1989 när jag sitter djupt försjunken i just ”Jurtjyrkogården” (jag minns fortfarande att min mamma skeptiskt påpekade att titeln var felstavad).

Kronan på Stephen Kings karriär är enligt Lillasyster ”Det”, denna hysteriskt otäcka bok om ondska i en liten Amerikansk småstad, illustrerad av en otäck clown som drar runt och dödar barn. Lillasyster läste faktiskt om den i höstas. Den stod i en sådan där trevlig hylla i återvinningsrummet där man kan lämna saker som någon annan kan ta. Gick inte att motstå. Tyvärr var den inte riktigt lika läskig som jag minns den, men den är fortfarande bra.

Efter ”Det” förlorade Lillasyster av något skäl intresset för King. Kanske berodde det på att marknaden plötsligt exploderade av olika typer av spänningsromaner, eller kanske på att jag växte upp och att skräckgenren i alla fall tillfälligt förlorade sin charm.

Nu, när John Ajvide Lindqvist har skapat intresse för skräck igen, inser jag plötsligt hur otroligt präglad hela min generation måste vara just av Stephen King (Ajvide är bara några år äldre än Lillasyster). Han är helt enkelt vår generations Hitchcock. Om du inte läst Kings klassiker som ”Jurtjyrkogården”, ”Det” eller kanske ”Lida” , gör det redan idag! Det tillhör faktiskt allmänbildningen. Redrum på er!

/Lillasyster