Varför är Nattfåk så bra?

Lillasyster gillar verkligen Nattfåk. Och försöker sig här på att analysera hur det kommer sig.

Ni vet hur det känns. Den där känslan av att ha en alldeles oläst bok framför sig. Gärna alldeles ny. Är den inbunden är det ytterligare en bonus. Har den dessutom ett snyggt omslag så är det hela liksom fulländat. Man känner förväntan, nyfikenhet och lust. Att läsa bra deckare är lika roligt som det var att leka när man var liten. Att läsa är på sätt och vis att leka. Man sätter igång den egna fantasin och kreativiteten. Bygger upp bilder, gör karaktärerna till sina egna. Funderar på vad som kommer att hända, vem som gjorde det, och varför, och förväntan inför att påbörja läsandet av en ny bok är som förväntan inför en rolig lek, eller fest, eller..

Och ibland lever en bok upp till ens förväntan, och det gör Nattfåk. Vi börjar med utsidan. Den är snygg. När man tittar på boken blir man genast nyfiken. Omslaget är suggestivt och fyren ser lagom läskig ut (mycket läskiga fyrar i år…undra just om man kommer att våga närma sig ett fyrtorn igen). Sedan kommer själva innehållet. Johan Theorin är en rättfram berättare. Hans huvudfokus ligger på att berätta en bra story. Det är intrigen som bär boken. Personskildringarna och det psykologiska spelet mellan de olika karaktärerna är till att börja med lite i bakgrunden, men det växer fram genom historien. Allt behöver inte uttalas, Theorin litar på sin läsare och låter dem själva vara med och skapa karaktärerna. Miljöskildringarna är också häftiga, man kan inbilla sig att man faktiskt vet hur det känns att ta sig fram genom en öländsk snöstorm. Hur snön piskar i ögonen och kylan tränger in genom kläderna och hur man blir kall i nacken och...hur det känns när man hamnar i en fåk helt enkelt. Sedan är det spöktemat, för det spökar ju i Nattfåk också. Och det är så bra bara. Det är svårt att inte dra paralleller mellan underbara ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist och Nattfåk. Båda handlar om fyrar, båda har med spöken, båda faller mellan olika genrer. Och båda har något annat gemensamt. De är magiska och mystiska på ett sätt som vuxenlitteratur sällan är. När man läser dem drabbas man lätt av samma känsla som finns i ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia” av Maria Gripe. En känsla som man ofta bara återfinner i riktigt bra ungdomsböcker och kanske i välskriven fantasy (fast det skulle storasyster aldrig läsa så det vet hon inget om). Och det är så otroligt befriande. Det är skönt med författare som kan vara magiska utan att vara pretto helt enkelt (tur förresten att det här är en blogg som bara handlar om spänningslitteratur, och att vi bara skriver om sånt vi gillar, för annars hade vi kanske varit tvungna att skriva om Alkemisten...) Och det är skönt med bra författare som vågar närma sig teman som spöken och skräck utan att för ett ögonblick tumma på det litterära. Mer sånt! Johan Theorin är förövrigt uppväxt i Nora, precis som Maria Lang…det är något med den där lilla staden…

/Lillasyster