Lillasyster hyllar Åsa Larsson

Tycker du att det varit tyst från Lillasyster på sista tiden? Det finns en förklaring. Jag har nämligen varit i Kiruna, eller det känns i alla fall så. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet djupt försjunken i Åsa Larssons ”Tills dess din vrede upphör” börjar jag nu komma tillbaka till verkligheten igen. Borta är den norrländska vårvintern, det höga fjällen, de frusna älvarna. Istället tornar en typisk mellansvensk novemberstorm upp sig över den sörmländska småstaden där jag befinner mig. Men vad gör väl det. Jag är lyrisk.

I vanliga fall är ju min grej att vara den som plöjer igenom stora kvantiteter av litteratur och avgör om den är spännande eller inte. Storasyster går mer på finliret, pratar om olika stilar och riktningar, stryker under metaforer…ja, ni vet. Men, nu måste jag ändå säga, oj vad hon skriver bra, denna Åsa. Det är vackert, intensivt, närvarande. Här samsas metaforerna med en empati och känsla som är långt över det vanliga. Sällan har jag känt mig så berörd av en romanfigur som av den stukade, kuvade Hjalmar, som i hela sitt liv vandrat runt med skuld och av känslan att ha svikit. Berörd är jag också av den unga Wilma, som förlorar sitt liv i en isbelagd fjällsjö tillsammans med sin älskade Simon i bokens inledning och sedan fortsätter att följa oss genom boken med sina tankar och betraktelser. Och som ni märker är jag helt betagen av de norrländska vidderna. Aldrig förr har jag känt en längtan till Kiruna, men nu känns det plötsligt som om jag måste dit och bara insupa… Och då är jag en tjej som i princip inte går ut mellan oktober och mars.

Jag är så imponerad av Åsa Larssons författarskap. Hon lyckas få sina karaktärer att fortsätta växa i varje bok. De stagnerar inte, går inte på tomgång, utan fortsätter att utvecklas precis som riktiga människor gör. Det är svårt att inte gilla den lätt stukade Rebecca Martinsson, och den coola kriminalaren Anna-Maria Mella. Hon har förövrigt en massa ungar, taskiga relationer med kollegan och är ändå inte trött. Uppfriskande!

Storyn är också bra, men egentligen av underordnad betydelse, det viktiga är inte deckargåtan i sig, utan människorna i gåtan. Vad vi människor gör med varandra och mot varandra i vår strävan efter att bli sedda och älskade. Men ok, själva intrigen då…två ungdomar dyker efter ett sedan länge sjunket flygplan i en fjällsjö. Någon dödar dem och försöker få brottet att se ut som en olycka. Vad som än finns där nere i sjön bör få ligga orört. Ungefär så.
Men är det spännande då? Ja, mycket! Trots att man tidigt får reda på vem som är mördaren hålls ändå spänningen vid liv. Till sista sidan. Precis som det ska vara i en riktigt bra deckare.
Läs den idag!

/Lillasyster