A propos integrering av odöda, varulvar och andra monster

Olika böcker bjuder på olika njutningar: Ibland är det språket som fängslar, och då vill Storasyster läsa långsamt, som när jag äter handgjorda chokladtryfflar i smyg. En sinnlig njutning. Ibland är det själva dramaturgin som är osedvanligt händigt ihopsnickrad; stadigt som ett timmerhus stagar det upp alla eventuella stilistiska eller språkliga brister. Och sen så finns det de böcker där den övergripande idén, själva konceptet är det som fångar läsaren, sätter igång funderingar. Manar till eftertanke.

Så är det med Nattvakt av Kit Whitfield. Historien som handlar om hur världen skulle vara om alla, well, nästan alla, var varulvar. Några stackare är normala, eller, som det heter i boken; missbildade.

Det handlar om utanförskap och, tja, varulvar. Och nu ska boken bli storfilm.

Jag tänker så här när jag läser: Detta verkar vara en trend inom horror litt; att integrera monstren. I begynnelsen bodde vampyrerna och monstren Någon Annan Stans; långt ut på landet, i Transsylvanien, i havet… I modern skräcklitteratur finns de överallt, mitt ibland oss, utan att vi känner till dem (jmf Anne Rice).

Och nu?

Jajamen, de ska Integreras.

Vad händer när de döda reser sig ur graven i Ajvides ”Hanteringen av odöda”? Och då menar jag, vad händer socialt, politiskt, värderingsmässigt?

På samma sätt är detta kärnfrågan i ”Nattvakt”. Alla är varulvar. De avvikande har blivit normen och hundratals sidor ägnas åt att analysera konsekvenserna av detta tankesprång.

Läs idag om du är inbiten skräckslukare!

/Storasyster

Vi deckarfierar utmaningen!

Deckarsystrarna har blivit utmanade av Bokmoster, det handlar om en lista där man ska ge åtta svar på olika frågor. Svårt, mycket svårt, men har vi har tänjt på reglerna och gjort en deckarutmaning av det hela! (Eftersom Storasyster idag avreste till Jamaica så uttalar jag mig för oss båda, och får bestämma allt själv!)

8 favoritprogram (i deckargenren så klart!)
I mördarens spår (för att det är typ världens bästa deckarserie någonsin)
Efterlyst (Ja, jag erkänner, det händer att jag kollar)
Crime night (eller vad det heter nu för tiden, de där blocken med program som finns både på Discovery och TV4 fakta)
Twin peaks (Stilbildande, vacker och hysteriskt bra)
Dexter (För att Dexter är Dexter helt enkelt)
Spanarna på Hill Street (Klassiker)
Kullamannen (Barndomens bästa deckare, läskiga fyrar där också, vad är det med fyrar egentligen?)
Bläckfisken (för att vi föredrar när det är de goda som är hjältarna, jfr m Sopranos)

8 saker jag gjorde igår (Hmm…åtta deckaranknutna saker då?)
Lyssnade på Skumtimmen i bilen.
Hade dåligt samvete över att jag inte hann läsa.
Hade dåligt samvete över att jag inte hann uppdatera bloggen.
Diskuterade manusändringar med Storasyster
Diskuterade synopsis med Storasyster
Diskuterade Deckarsystrarnas blogg med min styvmor.
Konstaterade att högen med kriminallitteratur vid min säng växt ytterligare några decimetrar.
Somnade utmattad utan att ha läst en rad i nyaste boken.

8 favoritböcker (Här hade bokmoster redan ändrat den ursprungliga utmaningen, så vi hänger bara på)
Kim Nowak badade aldrig i Gennesarets sjö – Håkan Nesser
Valfri Sjöwall-Whalöö (kan inte välja)
Patient 67 -Dennis Lehane (fast det hade kunnat bli nästan vilken som helst av honom)
Sjöjungfrun sjöng sin sång-Val mcDermid (Stilbildande)
Aldrig fucka upp – Jens Lapidus
Människohamn -John Ajvide Lindqvist
Garnethill trilogin -Denise Mina
Svek – Karin Alvtegen (just idag blev det dessa åtta, imorgon kan det vara åtta andra…)

8 favoritrestauranger
Valfri engelsk/brittisk pub (På landsbygden med öppen spis och en pint med lager, eller i storstad med desillusionerad snut, har ni läst en enda brittisk deckare så vet ni vad jag menar)

Valfri amerikansk sylta (Biljardbord, tjock bartender som torkar ölglas, det lokala buset sitter i något skuggigt hörn…tänk Lehane, Ellroy, Connolly, eller… ja ni fattar)

Kinakrogen i Blackeberg (Ta en bärs med Lacke och Virginia)

Cattelin (För att Harry Friberg var stammis där)

Gondolen (I ”spionen” av Jan Mårtensson dricks det drinkar här, och utsikten över Stockholm beundras)

Yxtaholms slott (Liza Marklund förlägger mordhistoria hit i ”Prime time”. Och ja, man kan äta här också, god mat.)

Hasselbacken (För att Doktor Glas frekventerade detta etablissemang)

Pelikan (Pelikan tänker du; Men Pelikan finns väl inte med i någon deckare? Jo då, vänta bara!)

8 saker på min önskelista (Deckare såklart…)

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel
Darling Jim av Christian Mork (Det ska vara ett danskt ö i Mork, men jag kan inte göra det på min dator)
Gängkrig 145 av Jens Lapidus (ja, den kommer inte förens i vår, men den är sååå efterlängtad)
Snömannen av Jo Nesbo (Har inte läst den ännu…)
1222 över havet av Anne Holt
Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser
Till skogs av Tana French
Samt en massa tid så att jag äntligen hinner läsa!

8 personer jag utmanar

Oj, ingen alls eller alla som har lust :)

Lillasyster har också reskompisar…

Om det här hade varit en annan typ av blogg, så hade jag kunnat skriva ett inlägg om svensk sjukvård och om hur akutmottagningen i den stora sörmländska staden mest av allt liknar en amerikansk dokumentär på TV4 Fakta som skulle kunna heta ”ER in the Bronx” . Men, det här är ju en bokblogg så vi hoppar över det. Istället kan Lillasyster bara konstatera att detta har varit en hysterisk vecka och att hysterin fortsätter några dagar till (men det kanske alltid är så här före jul), vilket har gjort att bloggandet hamnat på undantag.

När jag sedan läser storasysters inlägg ser jag att hon berättar om sina reskompisar och då också sina resor. Som nu. Till Jamaica. Men, Lillasyster reser faktiskt också. Ok, inte lika långt, inte lika exotiskt, men ofta. Eftersom jag bor i en liten stad behöver jag nämligen allt som oftast sätta mig i bilen för att åka till större städer, t ex då för att kolla upp lokala vårdinrättningar, bilverkstäder eller något annat lika spännande. Och, när jag åker bil är det ytterst viktigt att jag har bra reskompisar. I bilen lyssnas det nämligen nästan aldrig på musik eller radio utan så gott som alltid på böcker. Lillasyster ÄLSKAR att lyssna på böcker.

Kärlekshistorien tog antagligen sin början någon gång under barndomens somrar då systrarna lyssnade på ”Sommarlovsföljetången”, detta underbara påfund. Bland de riktiga guldkornen kan nämnas ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Bland monster och hjältar på himlavalvet”. Sedan var det lugnt med lyssnande ett antal år, när Radio Stockholm plötsligt började köra Sjöwall-Wahlöö som följetång, jag tror det var sommaren 1987. Det var så fantastiskt bra. Thorsten Wahlund läste ”Mannen på balkongen” och jag var bara helt fast.
Nu har jag alltid en bok på gång i bilen. Om jag är utan känns det konstigt, som om jag glömt något väldigt viktigt, som plånboken, körkortet eller linserna. Några av mina absoluta favoritböcker har blivit till favoriter i bilen, och kanske just för att jag har lyssnat på dem. Om jag då skulle dela med mig av några av mina favoriter som jag lyssnat på under de senaste året skulle det bli följande;

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jo, jag vet. Vi har ju skrivit en del om honom tidigare. Men han är ju så bra. Och i Lillasysters ögon är kanske Människohamn hans bästa bok. Och kanske också årets största läsupplevelse. Människohamn handlar om Anders vars dotter Maja försvinner spårlöst på isen en vacker vinterdag. Det är en bok som handlar om att sörja men också om att älska. I boken finns både skräck, magi och spöken, men också bottenlös förtvivlan och den starkaste kärlek. Det är vackert. Dessutom läser John själv sin bok! Och han gör det bra. Det är imponerande.

Midvinterblot av Mons Kallentoft

Nu för tiden får ju offren röster i var och varannan bok, men Kallentoft var först med det. (I alla fall startade han den pågående trenden, Lillasyster vågar inte uttala sig om greppet har förekommit tidigare). När jag lyssnade på Midvinterblot var jag helt oförberedd. Boken hade precis kommit ut och jag laddade ner den på Mp3. Lillasyster fattade ju att den kanske skulle vara bra, men inte att jag skulle bli så berörd av denna poetiska, vemodiga bok och de karaktärer som Kallentoft beskriver. Den som inte blir påverkad av den ensamma utstötta Bollbengan och hans sorgliga öde har ett hjärta av sten. Boken är dessutom utmärkt uppläst av Thorsten Wahlund.

En tredje favorit i lyssnargenren är Håkan Nesser. Den senaste Nesser Lillasyster lyssnade på var ”Från doktor Klimkes horisont”. Nesser är lysande. Han är alltid lysande. Han skriver fantastiskt, och han läser fantastiskt. ”Från doktor Klimkes horisont” är en novellsamling och här får Nesser möjlighet att briljera och visa upp hela sitt register. Lillasyster är mest fascinerad av hans förmåga att skapa stämningar som gör att det han beskriver känns påtagligt och närvarande på ett unikt sätt. Hur gör han? Dessutom läser Nesser som sagt sina egna böcker, och det är en njutning att lyssna! Ett extra plus är att boken består just av noveller. Det innebär att man inte drabbas av samma abstinens varje gång man parkerar bilen och måste gå av.

Hur som helst, om du inte har testat att ta med bokkompisar i bilen, på tåget, flyget eller båten så gör det. Rekommenderas framför allt för dig som hatar att sitta i bilkö. Bilköerna kommer att förvandlas från påfrestande stressmoment till dagens bästa stund. Du får sitta i lugn och ro och lyssna på din favoritbok. Du kommer att önska att köerna aldrig tar slut.

/Lillasyster

Välj resekompisar med omsorg!

Res aldrig utan en bok! Du vet inte när du blir sittande i 14 timmar på Frankfurts pittoreska flygplats nästa gång…

Själv packar jag väskan för 8 dagar på Jamaica. Även om jag ska erkänna att kultur inte blir huvudfokus (tänk paraplydrinkar och tennislektioner) packar jag självklart en trave böcker:

”Sommardöden” av Mons Kallentoft. Uppföljaren till ”Midvinterblot” och om snacket stämmer en av säsongens bästa deckare.

”Vredens änglar” av Joyce Carol Oates. Ja, ja, ja, jag vet. Kanske är den här boken inte en deckare, eller skräckis, men det bryr jag mig inte om. Det är ju ändå min blog, typ. Den verkar i alla fall läskig och Oates är ju dessutom bara bäst.

”Fri” av Natsuno Kirino . Japansk thriller om några kvinnor som arbetar på en snabbmatsfabrik. Vem vet vad som hamnar i den plastförpackade yakitorin?

/Storasyster

Vem ÄR egentligen Tim Davys?

Det finns saker som man aldrig kommer att få reda på. Ni vet hur det är; var det egentligen Christer Pettersson som sköt Olof Palme? Vad skulle tredje omgången av Riket egentligen handlat om ifall von Trier hade fullföljt serien? Vem var det egentligen som ringde hem till mig en vecka före mitt bröllop 1995 och viskade i telefonen att han tyckte mycket om mig? (Det var inte min blivande fd man, för han låg och sov i sängen). Små och stora saker där sanningen aldrig kommer att komma fram. Frustrerande, retfullt eller bara irriterande. Nu har jag blivit exponerad för en till sådan sak. Vem är egentligen Tim Davys?

Tim Davys är en pseudonym som skrivit böckerna Amberville och Lanceheim, de första två böckerna i en planerad serie om fyra. Trots det engelskklingande namnet är Davys svensk. Debutboken Amberville lanserades med buller och bång i oktober förra året. Böckerna har blivit en internationell försäljningssuccé , sålts dyrt till bl a USA. Diskussion om filmrättigheter pågår. Reklamkampanjen var efter vad jag förstår massiv. Bloggare dränktes i recensionsex, disktrasor och purjolökar (?!) Och kampanjen verkade ha effekt. Det har spekulerats vilt i vem Tim Davys kan vara. Själv låter han hälsa genom sin förläggare att han aldrig kommer att avslöja sin rätta identitet. Så, det enda man kan göra är alltså att fortsätta spekulera. Mycket irriterande. Lillasyster har sett alla möjliga förslag, allt från Martin Kellerman och Sigge Eklund till Carl Johan Vallgren.

Själv har Lillasyster nu läst den första boken, Amberville. För den som har missat boken kan det vara viktigt att ta del av följande information; Det som är speciellt med Tim Davys böcker är att alla personer är mjukdjur. Ja, just det, gulliga små mjukdjur. Kaniner, gaseller, björnar…vad du vill. De befolkar en stad som heter Mollisan Town där de framlever sina liv som folk gör mest. Trots att de är mjukdjur då. Och som i alla stora städer förekommer också kriminalitet och brott.

I den första boken söks Eric Björn upp av en gangsterkung, som också råkar vara duva, och hans våldsamma torpedapor. Duvan har fått reda på att han står på en dödslista, och nu vill han att Eric ska leta reda på listan och se till att hans namn stryks, annars kommer Gangsterduvan att skada Erics fru, Emma Kanin. Eric Björn har alltså inte så mycket att välja på utan får ge sig ut på jakt efter listan, tillsammans med sina gamla vapendragare, Kråkan Tom Tom, Sam Gasell och Ormen Marek. Låter det tramsigt? Det är det faktiskt inte. Det är riktigt bra och underhållande. En klassisk noirdeckare i gosedjurstappning, helt enkelt.

Men, det går naturligtvis inte att läsa utan att spekulera i vem som har skrivit detta. Lillasyster läser och funderar. Och blir mest av allt frustrerad. Man kan ju fundera på följande saker; Om nu förlaget lägger ner en massa pengar på att marknadsföra dessa böcker måste de vara hyfsat säkra på författaren. Knappast en debutant alltså. En författare som ger ut böcker under pseudonym måste ha sina skäl… antingen är han verksam i en annan genre, kreddig finförfattare kanske, och vill inte bli förknippad med noirdjurdeckare av olika skäl. Eller så är det kanske en författare på väg utför, vars namn inte skulle sälja lika bra, eller någon som är så fast i ett fack att han inte tror att hans böcker kan få en rättvis bedömning om de ges ut under rätt namn. Lillasyster vet inte vad hon ska tro.

Det finns något i böckerna som för tankarna till Håkan Nesser. Framför allt miljöbeskrivningarna, den fiktiva staden Mollisan Towns uppbyggnad påminner en del om Mardaam. Ibland tycks staden också lite också lite New York-inspirerad, och Nesser har ju bott just där i några år. Men å andra sidan ger böckerna en känsla av att vara skrivna av en något yngre person än Nesser och saknar dessutom hans speciella stil. Lillasyster är konfunderad. Vem ÄR denne Tim Davys. Vad tror du? Skriv en kommentar och gissa vilt. Och glöm inte bort att läsa boken, för den är faktiskt riktigt riktigt bra.

Lillasyster gillar Frank Hancock

Francis ”Frank” Hancock är en 47-årig begravningsentreprenör, verksam i London under blitzen 1940. Han är också Barbara Nadels antihjälte i böckerna ”Dödlig rättvisa” och ”Sorgens arv”. Hancock är så udda och märklig att han känns helt möjlig som en högst ofrivillig detektiv.

Frank bor tillsammans med sin åldrade indiska mamma, allmänt kallad ”Hertiginnan” och sina två systrar Nancy och Agnes. Nancy är ungmö och ägnar sig mest åt religion, medan Agnes är separerad och har två barn som för närvarande är evakuerade någonstans på den engelska landsbygden. Själv arbetar hon i fabrik och gillar att ta sig en öl på någon av de lokala pubarna och att flirta med stiliga poliser.

Frank är veteran från första världskriget och är traumatiserad av sina upplevelser i Flanderns skyttegravar. Nu, när London varje natt blir utsatt för bombräder av tyska plan väcks hans ångest till liv och han tillbringar natt efter natt med att springa genom East Ends mörklagda gator, eftersom han inte står ut med att vara instängd i familjens lilla skyddsrum. Samtidigt arbetar han som vanligt på dagarna, och har förstås en hel del bestyr i sitt lilla företag med tanke på de svåra tiderna.

Frank har också en flickvän, den jämngamla prostituerade Hannah. Deras relation är förstås krånglig både beroende på Hannahs yrke, men också av det faktum att hon är judinna.

Som ni redan har märkt befolkas alltså inte Nadels böcker om Hancock av de karaktärer som man vanligtvis stöter på i en deckare, och det är kanske det som gör dem så tilltalande. Böckernas absoluta styrka ligger också i personskildringarna och miljöbeskrivningarna. Man får faktiskt en känsla av att befinna sig i East End någon gång under andra världskriget , eller i alla fall av att författaren har gjort det. Hancock sägs vara baserad på Nadels egen far, och hon är själv uppväxt i East End och det känns. Det här är på riktigt.

Deckarhistorierna känns kanske just därför sekundära, men är ändå spännande. I första boken inträffar ett mystiskt dödsfall som Frank blir indragen igenom sitt arbete. Han verkar vara den enda som tror att den döde mannen kan ha blivit mördad. I andra boken blir en ung romsk flicka mördad, och Frank blir indragen i de efterföljande händelserna eftersom han är en av de få ”Gauje” som flickans familj litar på.

Lillasyster gillar förstås de här böckerna skarpt. Det går inte att motstå Frank Hancock. Han bara så genomsympatisk. Dessutom är den udda kärlekshistorien mellan honom och Hannah både uppfriskande och hopplöst romantisk. Det finns inget lyckligt slut i syne för de medelålders tu.

Om man ska ha lite funderingar kring något är det kanske om man egentligen ska läsa de här böckerna på originalspråk. Lillasyster misstänker nämligen att det finns en hel del tidstypisk Londonslang i originalet som inte riktigt låter sig översättas. Om man tycker att den typen av detaljer är viktiga bör man nog hålla sig till det engelska originalet. Men oavsett om man läser på engelska eller svenska så ska man göra just det. Läsa böckerna alltså. Helst redan idag!

Bakom ridån med en prickig ledsagare

Ikväll sitter antagligen filmkritiker och gratisätare i någon salong och tittar på Ridley Scotts spionthriller Body of Lies, en film som har svensk premiär på fredag och som fick ett rätt svalt mottagande vid USA-premiären. Och vad har det att göra med en deckarblogg, undrar ni. Lugn bara, det hela har sin förklaring. Kanske har ni redan gissat att den som haft tassarna på tangentbordet denna gång är snicksnackarsystrarnas hunsade dalmatiner, som återigen varit tvungen rycka ut till förmån för alternativ spänningslitteratur. Den där som inte handlar om gamla trötta snutar. Vi gör även denna gång ett nedslag i spiongenren.

För filmen Body of Lies bygger nämligen på en bok med samma namn. Författaren är ingen mindre än David Ignatius. Denne rese i spiongenren! En gång i tiden, sent 80-tal, skrev han Agents of Innocence, en ofrånkomlig titel för den som vill titulera sig spionromanskonnässör. Boken beskriver helveteshålet Beirut under 70- och 80-talet. I centrum för historien står en CIA-agent och hans hemliga kontakter med en ung, högt uppsatt medlem i den palestinska befrielserörelsen. Genom förvecklingarna mellan dessa två och personerna runt omkring fångar Ignatius hela libanonkonflikten i stora drag. Samtidigt ger han en känga åt det dåtida skiftet i amerikansk säkerhetspolitisk strategi, som senare, tycks han mena, kom att få katastrofala följder. Det är förövrigt ungefär samma känga som Robert Baer ger i den självbiografiska boken See No Evil, som den utmärkta filmen Syriana var löst baserad på.

Litterärt sett är Agents of Innocence en jättekonstig roman. Den är lika svart som någonsin en Le Carré-roman och lika febrigt stilistisk som just Spionen som kom in från kylan. Men medan Le Carré må vara en ypperlig författare trumfar Ignatius istället som kusligt trovärdig. Ni vet hur torftigt det kan kännas med en kriminalroman när författaren uppenbarligen inte har en aning om hur verkligt polisarbete går till, eller i vart fall inte bryr sig om att pilla dit detaljerna. Det är förstås samma sak med spionromaner. Och något trovärdigare än Agents of Innocence får ni leta efter. Boken efterlämnar intrycket att allt i den har hänt. ”I was there, man! Jag bara strök och ändrade lite persondetaljer för att skydda de efterlevande” liksom. Men boken är helt fiktiv och Ignatius är inte ex-agent utan kolumnist på Washington Post, om än sysselsatt med att bevaka just mellanöstern och CIA.

Sedan Agents of Innocence har Ignatius skrivit en handfull andra spionromaner. Alla är svåra att få tag på idag. Utom just det senaste tillskottet, Body of Lies, en roman som mestadels utspelar sig i Jordanien. Tyvärr är Body of Lies inte lika bra som förstlingsverket. Trovärdigheten är där på sätt och vis. Men där Agents of Innocence var uppfriskande konstig blir Body of Lies en mer traditionell och macho spänningsroman, som naturligtvis därför också innehåller en urbota fånig och gubbsjuk kärlekshistoria man helst hade sluppit. En synnerligen politiskt inkorrekt historia är det dessutom. Fast den är lite spännande ändå på sina ställen. Och även svenska bästsäljande deckarförfattare verkar ju komma undan med sin gubbsjuka. Så dalmatinern ger den godkänt som konsumtionsvara. Man kommer ju inte alltid åt att stjäla kotletter. Torrfodret har sin givna plats i skålen.

/Dalmatinern

Bli en bokhora, du också.

Så, du gillar att läsa om böcker på nätet? Kanske skriver du själv en blogg, eller kommenterar andras inlägg med stor passion?

Här kommer ännu ett bloggtips till dig: En av mina absoluta favoritsajter där alla typer av litteratur diskuteras på ett smart men samtidigt opretentiöst sätt:

www.bokhora.se

Surfa dit idag!

/Storasyster

Tävlingen är avgjord!

Deckarsystrarnas allra första tävling är nu avgjord enligt konstens alla regler. Med lottens hjälp utsågs "Syster Värst" till vinnare av Vass egg. Syster värst, du har fått ett separat mail med mer info.

Till er andra som varit med och tävlat, det kommer nya tillfällen att vinna bra böcker så småningom!

/Lillasyster