Lillasyster går på bio

Det här är en bokblogg. Vi gör inte filmrecensioner. Med ett undantag. John Ajvide Lindqvist.

Ni som har följt vår blogg har kanske en anat en viss besatthet kring denna författare. Vi tycker helt enkelt att han är…outstanding. (Det är härligt att få ha idoler fast man passerat puberteten.) Därför har vi också gått och väntat och längtat efter premiären på ”Låt den rätte komma in”. Varje gång filmen har vunnit pris vid någon avlägsen filmfestival har en missunnsam känsla spridit sig i kroppen. Varför ska dom få se den, och inte vi? Men i slutet på oktober var det äntligen äntligen dags. Premiär på filmen. Och lillasyster fick gå på bio.

Och hur var det då? Oj, vad svårt att svara på. Sällan har känslorna efter en film varit så motstridiga. Låt den rätte komma in är en av de böcker som verkligen berört mig mest under de senaste åren. Den är omläst ett antal gånger. Älskad. Analyserad. Det är egentligen svårt att säga varför boken berör på detta sätt. Kanske för att bokens huvudperson är ungefär jämngammal med mig (då alltså…inte nu, jag har fyllt tolv för ganska länge sedan) vilket gör att tidsandan är rysligt välbekant. Kanske för att Ajvide beskriver miljöer som man lätt kan relatera till om man är uppväxt i Stockholm, eller kanske för att han verkligen minns hur det känns att vara tolv år. Sedan är skräcken och vampyrerna bara bonus.

Och filmen lyckas också förmedla detta, i alla fall delvis. Filmen följer bokens handling ganska väl, även om man hoppar över vissa bitar, vilket väl är oundvikligt. Handlingen kretsar kring 12-årige Oskar som bor i Stockholmsförorten Blackeberg. En dag flyttar en flicka, Eli, in på samma gård och de två blir vänner. Men Oskar upptäcker snart att det är något som är konstigt med Eli…

Det bästa med filmen är just de unga skådespelarna som är fantastiskt bra. De lyckas verkligen vara trovärdiga och äkta, utan att för den sakens skull kännas som drillade amerikanska barnskådisar. Även de vintriga miljöerna fungerar. Det är vackert och känns märkligt välbekant, trots att filmen delvis är inspelad i Kiruna, där lillasyster aldrig satt sin fot. Svårare är det med tidsandan. Det känns inte riktigt som tidigt åttital, snarare sent sjuttiotal. Oskar har lite för mesiga kläder, även för att vara en lite mesig kille. Och den ubercoola och farliga storebrorsan till Oskars värsta antagonist och mobbare har skjorta under collegetröjan. Skjorta under tröjan! I min Stockholmsförort hade garanterat inga ubercoola bröder skjortor under collegetröjan. Det här är naturligtvis bara detaljer, men detaljer som illustrerar svårigheterna med filmen för någon som verkligen verkligen gillar boken. Det ser ju inte ut som det gör i min bok! Och det är det som gör att det emellanåt blir lite besvärligt att se filmen.

Men ska man då gå och se filmen? Så här lyder lillasysters råd; har du läst boken, köp dina biobiljetter redan idag men gör dig beredd på att det kanske inte är just din bok som visas på duken! Har du sett filmen men inte läst boken? Gå genast och sätt dig i skamvrån, men passera en pressbyrå på vägen och inhandla ett exemplar av boken.

/Lillasyster