Jag skriver i all hast medan deckarsystrarna är ute och sörplar på söndagslatten eller vad de nu sysslar med. Jag är alltså systrarnas dalmatiner. Hur de exakta ägarförhållandena ser ut kan vi lämna därhän. Låt oss bara konstatera att min roll är att vara dekorativ och lydig. Min plats är på hallmattan och det här inlägget kommer inte att ses med blida ögon av systrarna. Straffet blir hårt men det kan inte hjälpas, jag har ett uppdrag att utföra. Någon måste föra fram åsidosatt spänningslitteratur i ljuset!
En lika välkänd som oläst sådan genre är spion-/agentromanen. Den genomsnittliga spänningsläsaren är kvinna och trettionågonting och genren appellerar inte på henne. Det beror delvis på okunskap. Dels förknippas genren ofta med John Le Carré och Graham Greene, två sävliga jättar som alla känner till och respekterar men aldrig orkar läsa. Lika lite som jag skulle tipsa en deckarnovis att börja med Agatha Christie skulle jag rekommendera en nybörjare Le Carrés Smiley-trilogi som start. För det finns nämligen färskare, mer lättsmälta alternativ. Men genren ses också ofta som alltför manlig. Nu är jag ju hane själv, om än snöpt, men det är inte därför jag gillar genren, som faktiskt rymmer fler namn än testosteronförfattare som t ex Robert Ludlum och Tom Clancy.
Charmen med spionromanen är att den går steget längre än deckare. Den rör sig ofta bortom deckardualismen ont och gott, snutar och skurkar. Världsbeskrivningen målas inte så svartvit som undertecknad utan går i en novemberdaskig gråskala, där rätt och fel får definieras av den planhalva man spelar för, eller av nöden. Mot en sådan fond förtätas det psykologiska spelet mellan karaktärerna så att det slår gnistor mellan raderna. Nu finns det förstås deckare och thrillers som stämmer in på den beskrivningen, men de hör lite till undantagen trots att de ofta blir väldigt populära.
Varför inte testa genren? Börja med något dagsfärskt som inte bjuder så stort tuggmotstånd för en inskolad deckarläsare. Mitt förslag är Stella Rimington. Liksom många andra författare i genren har hon ett förflutet i den verkliga agentvärlden. Hon var tidigare omtalad första kvinnliga chef för brittiska underrättelsetjänsten MI5. Numera är hon ungdomlig panschis och spottar ur sig romaner i rask takt. Hört talas om henne? Trodde inte det. Men det har man i såväl Norge, Danmark som Finland sedan flera år tillbaka. Först i år kom hennes första bok, I riskzonen (urspr.: At Risk), ut på svenska.
Rimington är inte den vassaste pennan i vare sig spion- eller deckarlådan, men hon vet hur man bjuder på helt OK spänning. Hennes böcker är egentligen väldigt lika en typisk modern deckare i formatet. Huvudpersonen, Liz Carlyle, är en kvinna i karriären med en jobbig morsa, ett ofrivilligt singelskap och en biologisk klocka där visaren pekar på elfte timmen. Men som sådan är hon vare sig polis, journalist eller rättspatolog denna gång, utan anställd vid MI5:s antiterroravdelning. I boken I riskzonen får hon ett mardrömsfall på halsen. Man har fått indikation på att en ”osynlig” rör sig i landet, dvs en infödd person med engelskt utseende som blivit islamistisk terrorist. Han, eller hon, måste spåras i tid. Och klockan går. Vov!
/Dalmatinern
En lika välkänd som oläst sådan genre är spion-/agentromanen. Den genomsnittliga spänningsläsaren är kvinna och trettionågonting och genren appellerar inte på henne. Det beror delvis på okunskap. Dels förknippas genren ofta med John Le Carré och Graham Greene, två sävliga jättar som alla känner till och respekterar men aldrig orkar läsa. Lika lite som jag skulle tipsa en deckarnovis att börja med Agatha Christie skulle jag rekommendera en nybörjare Le Carrés Smiley-trilogi som start. För det finns nämligen färskare, mer lättsmälta alternativ. Men genren ses också ofta som alltför manlig. Nu är jag ju hane själv, om än snöpt, men det är inte därför jag gillar genren, som faktiskt rymmer fler namn än testosteronförfattare som t ex Robert Ludlum och Tom Clancy.
Charmen med spionromanen är att den går steget längre än deckare. Den rör sig ofta bortom deckardualismen ont och gott, snutar och skurkar. Världsbeskrivningen målas inte så svartvit som undertecknad utan går i en novemberdaskig gråskala, där rätt och fel får definieras av den planhalva man spelar för, eller av nöden. Mot en sådan fond förtätas det psykologiska spelet mellan karaktärerna så att det slår gnistor mellan raderna. Nu finns det förstås deckare och thrillers som stämmer in på den beskrivningen, men de hör lite till undantagen trots att de ofta blir väldigt populära.
Varför inte testa genren? Börja med något dagsfärskt som inte bjuder så stort tuggmotstånd för en inskolad deckarläsare. Mitt förslag är Stella Rimington. Liksom många andra författare i genren har hon ett förflutet i den verkliga agentvärlden. Hon var tidigare omtalad första kvinnliga chef för brittiska underrättelsetjänsten MI5. Numera är hon ungdomlig panschis och spottar ur sig romaner i rask takt. Hört talas om henne? Trodde inte det. Men det har man i såväl Norge, Danmark som Finland sedan flera år tillbaka. Först i år kom hennes första bok, I riskzonen (urspr.: At Risk), ut på svenska.
Rimington är inte den vassaste pennan i vare sig spion- eller deckarlådan, men hon vet hur man bjuder på helt OK spänning. Hennes böcker är egentligen väldigt lika en typisk modern deckare i formatet. Huvudpersonen, Liz Carlyle, är en kvinna i karriären med en jobbig morsa, ett ofrivilligt singelskap och en biologisk klocka där visaren pekar på elfte timmen. Men som sådan är hon vare sig polis, journalist eller rättspatolog denna gång, utan anställd vid MI5:s antiterroravdelning. I boken I riskzonen får hon ett mardrömsfall på halsen. Man har fått indikation på att en ”osynlig” rör sig i landet, dvs en infödd person med engelskt utseende som blivit islamistisk terrorist. Han, eller hon, måste spåras i tid. Och klockan går. Vov!
/Dalmatinern
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar