Poetisk. Vacker. Men också gastkramande och rå som en fransk biff: Sådan är Alberto Sanchez Pinols ”Kall hud”.
Den är någonting så ovanligt som en samtida katalansk skräckroman, som känns så klassisk att det ibland är svårt att föreställa sig att den faktiskt är skriven 2002 och inte 1892.
Första världskriget är över. En irländsk motståndskämpe blir ilandsatt på en karg ö långt ned i sydatlanten för att under ett år fungera som väderobservatör. Hans enda sällskap: en vresig tysk fyrvaktare. Snart erfar han att de inte är ensamma på ön. Om nätterna invaderas den av grodmonster och männens liv reduceras snabbt till en kamp mot odjuren. Ju brutalare deras metoder att bekämpa monstren blir, desto hårdare blir motståndet.
Och mellan monstrens anfall: en isande väntan. För som bokens huvudperson säger: ”Jag har aldrig anat att helvetet kan vara en så enkel sak som en klocka utan visare.”
Förödande välskriven, med bländande vackert språk och återhållsamma dialoger, har jag svårt att lägga den ifrån mig. Med andra ord: En sån bok jag önskar att jag själv kunde författat.
Känslan jag bär med mig när jag läser är att boken nog är smartare än jag och att kampen mot grodmonstren bara måste vara en metafor. Jag förställer mig att berättelsen egentligen handlar om någonting djupare: Människans oförmåga att försonas med de som är annorlunda och hur vi demoniserar dem vi kallar våra fienden.
Och gissa vad: Du har tur, den finns på pocket!
Läs den idag!
/Storasyster
Den är någonting så ovanligt som en samtida katalansk skräckroman, som känns så klassisk att det ibland är svårt att föreställa sig att den faktiskt är skriven 2002 och inte 1892.
Första världskriget är över. En irländsk motståndskämpe blir ilandsatt på en karg ö långt ned i sydatlanten för att under ett år fungera som väderobservatör. Hans enda sällskap: en vresig tysk fyrvaktare. Snart erfar han att de inte är ensamma på ön. Om nätterna invaderas den av grodmonster och männens liv reduceras snabbt till en kamp mot odjuren. Ju brutalare deras metoder att bekämpa monstren blir, desto hårdare blir motståndet.
Och mellan monstrens anfall: en isande väntan. För som bokens huvudperson säger: ”Jag har aldrig anat att helvetet kan vara en så enkel sak som en klocka utan visare.”
Förödande välskriven, med bländande vackert språk och återhållsamma dialoger, har jag svårt att lägga den ifrån mig. Med andra ord: En sån bok jag önskar att jag själv kunde författat.
Känslan jag bär med mig när jag läser är att boken nog är smartare än jag och att kampen mot grodmonstren bara måste vara en metafor. Jag förställer mig att berättelsen egentligen handlar om någonting djupare: Människans oförmåga att försonas med de som är annorlunda och hur vi demoniserar dem vi kallar våra fienden.
Och gissa vad: Du har tur, den finns på pocket!
Läs den idag!
/Storasyster
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar