De döda måste tala...

Det har blivit en faslig övervikt på manliga författare här på bloggen. Man skulle kunna tro att vi inte läser kvinnliga deckarförfattare, men det gör vi visst. Med stor behållning. Karin Alvtegen och Åsa Larsson är två av de absoluta favoriterna. En annan bra kvinnlig deckarförfattare är Elisabeth Gilek. Hon debuterade för några år sedan med ”Jessica Jungs saknad”, en riktigt bra debutroman som handlar om den 30-åriga Jessica vars pojkvän mördas. Nu har del två i den tänkta trilogin kommit, ”Varför dog Monica P”. Den stora liberala dagstidningen hade en inte alltför snäll recension av den här boken så förväntningarna var kanske inte allt för höga inför läsningen. Men, sällan har en recension känts så orättvis! Det här är en riktigt, riktigt bra bok.

Boken inleds med att en kvinna vaknar upp. Hon är osäker på var hon befinner sig, och varför människor reagerar så konstigt i hennes omgivning. Hon försöker kommunicera med dem men upptäcker att det inte går. Sakta börjar hon förstå att hon är död, mördad.

Att låta de döda tala i kriminalromaner har förekommit tidigare. Mons Kallentoft låter t ex de dödas tankar sväva omkring i sina senaste böcker, men i ”Varför dog Monica P” är huvudpersonen inte lika eterisk som Kallentofts röster. Hon känns väldigt påtaglig och konkret, trots att hon inte längre är levande. Påtaglig på ett skönt sätt. Hon känns helt enkelt äkta och verklig.

I boken blandas sedan huvudpersonens minnen av sitt liv med scener från bårhuset. Ibland blir det en smula makabert, det är faktiskt lite äckligt när hon betraktar sin egen obduktion. Men det blir aldrig för mycket, precis när man tycker att det räcker med patologi bryts scenen med en återblick. På detta sätt lär vi känna huvudpersonen, hennes bakgrund och de händelser som sakta leder mot det oundvikliga slutet.

”Varför dog Monica P” är en originell, underhållande och sorglig bok. Lillasyster som är känd för att vara totalt osentimental får faktiskt tårar i ögonen (ok, det är när huvudpersonens hund måste avlivas, men i alla fall). Språket känns naturligt och okonstlat och flyter fram över sidorna. Karaktärerna är trovärdiga och nästan inga trötta kriminalpoliser syns till. Och hela boken är snyggt komponerad. Ett bra romanbygge helt enkelt. Än så länge finns den bara inbunden, tycker man att det är för dyrt och vill vänta på pocketutgåvan kan man istället läsa ”Jessica Jungs saknad”. Läs den ena, eller den andra, idag!

/Lillasyster

P.S Det här inläggets titel är lånat från den legendariska kriminalkommissarien Otto Wendels memoarer, "De döda måste tala" , från 1959, spännande om brottsplatsutredningar. Stod också i vår bokhylla när vi växte upp. Läskigt förstås, men svårt att låta bli att läsa ändå. Läs den om du kommer över den på något antikvariat.