Att lyssna är också att läsa

När man är storkonsument av pocket inträffar då och då fenomenet att pockethyllan plötsligt blir tillfälligt utläst. Man står i bokaffären (eller för all del på ICA, den som kom på att man kunde börja sälja kvalitetspocket i mataffären borde få pris) och upptäcker att man har läst det mesta i deckarhyllan. Och det som finns kvar vill man av olika skäl inte läsa. Det finns då några knep man kan ta till för att få böckerna att räcka lite längre. Det ena är att köpa böckerna på originalspråk (för mig är det bara aktuellt med engelska, annars skulle det tyvärr ta väldigt lång tid). Det andra är att lyssna på en bok istället, det tar nämligen bra mycket längre tid än att läsa samma bok.

Att lyssna på böcker är helt suveränt. Man kan göra andra saker samtidigt som man läser, köra bil, rulla barnvagn, springa i löpspåret eller vad som nu behövs göra. Man får också en annan relation till boken, det är något speciellt med detta att höra någon annan läsa orden. Det blir tydligare på något vis. Några av mina allra bästa läsupplevelser är just från böcker som jag lyssnat på.

En av sommarens stora läseupplevelser var ”Aldrig fucka upp” av Jens Lapidus. DN hade ju helt plötsligt ett fantastiskt erbjudande, man kunde ladda ner den gratis. Underbart! Hörde du till dem som gjorde det men fortfarande inte lyssnat? Sätt då genast igång och gör det. Aldrig fucka upp behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Handlingen kretsar kring den unga invandrarkillen Mahmud, den halvkorrumperade polisen Thomas och ex-legosoldaten Niklas. Allt är cyniskt, skitigt och riktigt riktigt svart. Inspirerad av Ellroy skapar Lapidus sin egen genre ”Stockholm noir” . Och oj vad bra det blir. (Har du inte läst Ellroy, skicka iväg en beställning redan ikväll hos din internetboklåda! De bästa är enligt lillasyster ”Den svarta dahlian”, ”Den stora tomheten” och ”LA konfidentiellt”.) Det är Jonas Malmsjö som läser boken och han lyckas verkligen hitta rätt ton. Han läser på ett ganska neutralt sätt, som passar bra med det korthuggna språket och som låter innehållet tala för sig själv. Behärskat, inga excesser. Det är så elegant.

Det finns naturligtvis flera orsaker till att Lapidus är så bra. Han är nydanande och skriver på ett sätt som känns skönt osvenskt. Det är väldigt spännande, man kan verkligen inte lägga ifrån sig boken (eller i det här fallet stänga av datorn, jag låg vaken och lyssnade natt efter natt). Men framförallt är Lapidus faktiskt väldigt trovärdig. Min frisör, som inte bara är frisör utan också en smart bokkritiker har gått i skola i ett område som är ganska likt Alby och hon tycker att hans beskrivning av förorten, snacket och dess invånare har en autencitet som känns ovanlig. (Hon har för övrigt sagt det mest träffsäkra som någonsin sagts om ”Milleniumtriologin”: ”Typiskt journalistspråk, det blir jämt så där när journalister ska skriva, de bara refererar hela tiden. Först gjorde han det, sedan det, därefter det. Och sedan avslutade han med det. Det är som när jag var fem år och refererade innehållet i Bamse för mamma.”) Och beskrivningen av Niklas, en legosoldat i psykologiskt sönderfall är så skickligt gjord att man funderar på hur Lapidus har kunnat skriva den utan att först prya på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning ett halvår eller så.

Jo, jag inser att det här håller på att gå över till ett helt onyanserat idolportträtt av Jens Lapidus, men så bra tycker jag att han är. Men det kanske bara beror på att jag lyssnade på boken? Gör som lillasyster. Ladda ned och lyssna redan idag.
/Lillasyster