Visar inlägg med etikett John Ajvide Lindqvist. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett John Ajvide Lindqvist. Visa alla inlägg

lördag 3 januari 2009

Jamiaca by night

Fråga: Du befinner dig på en underbar resort i ett spännande karibiskt land. Kvällsluften är ljum och (förlåt, med risk för att verka sexistisk) de svarta männen vackra . Paraplydrinkarna trängs på ditt bord och ”Redemption song” hörs i bakgrunden. Vad gör du?

Svar: Du ägnar kvällen, alla kvällar, hela veckan faktiskt, åt att läsa böcker i hotellbaren.

Grattis, du har nu bevisat för dig själv, och alla andra, att du är en äkta boknörd.

Detta hände alltså mig när jag helt nyligen besökte Jamaica med min son. Faktum är att jag indirekt tvingade sonen att läsa sig igenom veckan också, eftersom jag inte var så sugen på andra aktiviteter och jag liksom, öhh... bestämde att vi skulle hänga på hotellet och göra ingenting (= läsa böcker).

Följande böcker hann vi med:

”Sommardöden” av Mons Kallentoft: Få svenska författare skriver så bra som Mons (och då räknar jag inte bara in deckarförfattare). Jag älskar hans språk. Till och med sonen noterade: ”Mamma, han skriver på ett väldigt speciellt sätt”. Nu måste jag genast läsa ”Midvinterblot”. Allt kommer i fel ordning som vanligt mao…

”Nattvakt” av Kit Whitfield – se separat inlägg.

”Bad girl” av Mario Vargas Llosa: En underbar, underbar bok om omöjlig kärlek, som jag egentligen inte får skriva om eftersom det inte är en spänningsroman. Men, det är ju min blogg så… Läs den genast! (Fast, kanske inte på svenska? Bara den svenska titeln ger mig rysningar: ”Den stygga flickans rackartyg”...)

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist: Om du har följt vår blogg så vet du att John Ajvide Lindqvist är en av våra favoritförfattare. Och som vanligt blir jag inte besviken. ”Människohamn” handlar om den bottenlösa sorgen efter ett försvunnet barn, om ensamhet och utanförskap, men också om spöken på flakmoppe som citerar The Smiths. Som vanligt är John en formidabel berättare. Historierna verkar aldrig ta slut och som läsare trollbinds man från första sidan. Jämfört med tidigare böcker är ”Människohamn” en vemodigare och kanske också vuxnare berättelse. Läs idag!

/Storasyster

tisdag 16 december 2008

A propos integrering av odöda, varulvar och andra monster

Olika böcker bjuder på olika njutningar: Ibland är det språket som fängslar, och då vill Storasyster läsa långsamt, som när jag äter handgjorda chokladtryfflar i smyg. En sinnlig njutning. Ibland är det själva dramaturgin som är osedvanligt händigt ihopsnickrad; stadigt som ett timmerhus stagar det upp alla eventuella stilistiska eller språkliga brister. Och sen så finns det de böcker där den övergripande idén, själva konceptet är det som fångar läsaren, sätter igång funderingar. Manar till eftertanke.

Så är det med Nattvakt av Kit Whitfield. Historien som handlar om hur världen skulle vara om alla, well, nästan alla, var varulvar. Några stackare är normala, eller, som det heter i boken; missbildade.

Det handlar om utanförskap och, tja, varulvar. Och nu ska boken bli storfilm.

Jag tänker så här när jag läser: Detta verkar vara en trend inom horror litt; att integrera monstren. I begynnelsen bodde vampyrerna och monstren Någon Annan Stans; långt ut på landet, i Transsylvanien, i havet… I modern skräcklitteratur finns de överallt, mitt ibland oss, utan att vi känner till dem (jmf Anne Rice).

Och nu?

Jajamen, de ska Integreras.

Vad händer när de döda reser sig ur graven i Ajvides ”Hanteringen av odöda”? Och då menar jag, vad händer socialt, politiskt, värderingsmässigt?

På samma sätt är detta kärnfrågan i ”Nattvakt”. Alla är varulvar. De avvikande har blivit normen och hundratals sidor ägnas åt att analysera konsekvenserna av detta tankesprång.

Läs idag om du är inbiten skräckslukare!

/Storasyster

torsdag 11 december 2008

Lillasyster har också reskompisar…


Om det här hade varit en annan typ av blogg, så hade jag kunnat skriva ett inlägg om svensk sjukvård och om hur akutmottagningen i den stora sörmländska staden mest av allt liknar en amerikansk dokumentär på TV4 Fakta som skulle kunna heta ”ER in the Bronx” . Men, det här är ju en bokblogg så vi hoppar över det. Istället kan Lillasyster bara konstatera att detta har varit en hysterisk vecka och att hysterin fortsätter några dagar till (men det kanske alltid är så här före jul), vilket har gjort att bloggandet hamnat på undantag.

När jag sedan läser storasysters inlägg ser jag att hon berättar om sina reskompisar och då också sina resor. Som nu. Till Jamaica. Men, Lillasyster reser faktiskt också. Ok, inte lika långt, inte lika exotiskt, men ofta. Eftersom jag bor i en liten stad behöver jag nämligen allt som oftast sätta mig i bilen för att åka till större städer, t ex då för att kolla upp lokala vårdinrättningar, bilverkstäder eller något annat lika spännande. Och, när jag åker bil är det ytterst viktigt att jag har bra reskompisar. I bilen lyssnas det nämligen nästan aldrig på musik eller radio utan så gott som alltid på böcker. Lillasyster ÄLSKAR att lyssna på böcker.

Kärlekshistorien tog antagligen sin början någon gång under barndomens somrar då systrarna lyssnade på ”Sommarlovsföljetången”, detta underbara påfund. Bland de riktiga guldkornen kan nämnas ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Bland monster och hjältar på himlavalvet”. Sedan var det lugnt med lyssnande ett antal år, när Radio Stockholm plötsligt började köra Sjöwall-Wahlöö som följetång, jag tror det var sommaren 1987. Det var så fantastiskt bra. Thorsten Wahlund läste ”Mannen på balkongen” och jag var bara helt fast.
Nu har jag alltid en bok på gång i bilen. Om jag är utan känns det konstigt, som om jag glömt något väldigt viktigt, som plånboken, körkortet eller linserna. Några av mina absoluta favoritböcker har blivit till favoriter i bilen, och kanske just för att jag har lyssnat på dem. Om jag då skulle dela med mig av några av mina favoriter som jag lyssnat på under de senaste året skulle det bli följande;

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jo, jag vet. Vi har ju skrivit en del om honom tidigare. Men han är ju så bra. Och i Lillasysters ögon är kanske Människohamn hans bästa bok. Och kanske också årets största läsupplevelse. Människohamn handlar om Anders vars dotter Maja försvinner spårlöst på isen en vacker vinterdag. Det är en bok som handlar om att sörja men också om att älska. I boken finns både skräck, magi och spöken, men också bottenlös förtvivlan och den starkaste kärlek. Det är vackert. Dessutom läser John själv sin bok! Och han gör det bra. Det är imponerande.

Midvinterblot av Mons Kallentoft

Nu för tiden får ju offren röster i var och varannan bok, men Kallentoft var först med det. (I alla fall startade han den pågående trenden, Lillasyster vågar inte uttala sig om greppet har förekommit tidigare). När jag lyssnade på Midvinterblot var jag helt oförberedd. Boken hade precis kommit ut och jag laddade ner den på Mp3. Lillasyster fattade ju att den kanske skulle vara bra, men inte att jag skulle bli så berörd av denna poetiska, vemodiga bok och de karaktärer som Kallentoft beskriver. Den som inte blir påverkad av den ensamma utstötta Bollbengan och hans sorgliga öde har ett hjärta av sten. Boken är dessutom utmärkt uppläst av Thorsten Wahlund.

En tredje favorit i lyssnargenren är Håkan Nesser. Den senaste Nesser Lillasyster lyssnade på var ”Från doktor Klimkes horisont”. Nesser är lysande. Han är alltid lysande. Han skriver fantastiskt, och han läser fantastiskt. ”Från doktor Klimkes horisont” är en novellsamling och här får Nesser möjlighet att briljera och visa upp hela sitt register. Lillasyster är mest fascinerad av hans förmåga att skapa stämningar som gör att det han beskriver känns påtagligt och närvarande på ett unikt sätt. Hur gör han? Dessutom läser Nesser som sagt sina egna böcker, och det är en njutning att lyssna! Ett extra plus är att boken består just av noveller. Det innebär att man inte drabbas av samma abstinens varje gång man parkerar bilen och måste gå av.

Hur som helst, om du inte har testat att ta med bokkompisar i bilen, på tåget, flyget eller båten så gör det. Rekommenderas framför allt för dig som hatar att sitta i bilkö. Bilköerna kommer att förvandlas från påfrestande stressmoment till dagens bästa stund. Du får sitta i lugn och ro och lyssna på din favoritbok. Du kommer att önska att köerna aldrig tar slut.

/Lillasyster

torsdag 13 november 2008

Lillasyster går på bio


Det här är en bokblogg. Vi gör inte filmrecensioner. Med ett undantag. John Ajvide Lindqvist.

Ni som har följt vår blogg har kanske en anat en viss besatthet kring denna författare. Vi tycker helt enkelt att han är…outstanding. (Det är härligt att få ha idoler fast man passerat puberteten.) Därför har vi också gått och väntat och längtat efter premiären på ”Låt den rätte komma in”. Varje gång filmen har vunnit pris vid någon avlägsen filmfestival har en missunnsam känsla spridit sig i kroppen. Varför ska dom få se den, och inte vi? Men i slutet på oktober var det äntligen äntligen dags. Premiär på filmen. Och lillasyster fick gå på bio.

Och hur var det då? Oj, vad svårt att svara på. Sällan har känslorna efter en film varit så motstridiga. Låt den rätte komma in är en av de böcker som verkligen berört mig mest under de senaste åren. Den är omläst ett antal gånger. Älskad. Analyserad. Det är egentligen svårt att säga varför boken berör på detta sätt. Kanske för att bokens huvudperson är ungefär jämngammal med mig (då alltså…inte nu, jag har fyllt tolv för ganska länge sedan) vilket gör att tidsandan är rysligt välbekant. Kanske för att Ajvide beskriver miljöer som man lätt kan relatera till om man är uppväxt i Stockholm, eller kanske för att han verkligen minns hur det känns att vara tolv år. Sedan är skräcken och vampyrerna bara bonus.

Och filmen lyckas också förmedla detta, i alla fall delvis. Filmen följer bokens handling ganska väl, även om man hoppar över vissa bitar, vilket väl är oundvikligt. Handlingen kretsar kring 12-årige Oskar som bor i Stockholmsförorten Blackeberg. En dag flyttar en flicka, Eli, in på samma gård och de två blir vänner. Men Oskar upptäcker snart att det är något som är konstigt med Eli…

Det bästa med filmen är just de unga skådespelarna som är fantastiskt bra. De lyckas verkligen vara trovärdiga och äkta, utan att för den sakens skull kännas som drillade amerikanska barnskådisar. Även de vintriga miljöerna fungerar. Det är vackert och känns märkligt välbekant, trots att filmen delvis är inspelad i Kiruna, där lillasyster aldrig satt sin fot. Svårare är det med tidsandan. Det känns inte riktigt som tidigt åttital, snarare sent sjuttiotal. Oskar har lite för mesiga kläder, även för att vara en lite mesig kille. Och den ubercoola och farliga storebrorsan till Oskars värsta antagonist och mobbare har skjorta under collegetröjan. Skjorta under tröjan! I min Stockholmsförort hade garanterat inga ubercoola bröder skjortor under collegetröjan. Det här är naturligtvis bara detaljer, men detaljer som illustrerar svårigheterna med filmen för någon som verkligen verkligen gillar boken. Det ser ju inte ut som det gör i min bok! Och det är det som gör att det emellanåt blir lite besvärligt att se filmen.

Men ska man då gå och se filmen? Så här lyder lillasysters råd; har du läst boken, köp dina biobiljetter redan idag men gör dig beredd på att det kanske inte är just din bok som visas på duken! Har du sett filmen men inte läst boken? Gå genast och sätt dig i skamvrån, men passera en pressbyrå på vägen och inhandla ett exemplar av boken.

/Lillasyster

måndag 10 november 2008

Tre skäl till varför du måste läsa John Ajvide Lindqvist




John Ajvide Lindqvist.
John Ajvide Lindqvist.
John Ajvide Lindqvist.

Vi mässar högtidligt Hans namn som inledning till vårt manusmöte. I stearinljusets sken blir orden till ett monotont mummel.

Ok. Det är inte sant. Men det skulle kunna varit det. John Ajvide Lindqvist skriver nämligen så fruktansvärt bra att han förtjänar att bli dyrkad. Idoliserad. Och om du ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker kommer här tre goda skäl till att göra det omgående:

1. Du är trött, trött, trött på dålig spänningslitteratur. Du vet hur det känns: motståndet inför att ta dig an ännu en halvalkoholiserad landsortssnut som ska lösa mordet/morden på den unga kvinnan/de unga kvinnorna i det pittoreska lilla samhället. De grunda karaktärsbeskrivningarna, de ointressanta miljöerna. Du behöver mer. Du förtjänar mer. Det är dags för John Ajvide Lindqvist. Njut av betongrealismen i miljonprogrammets Blackeberg. Möt karaktärerna som engagerar; det utsatta barnets utanförskap i ”Låt den rätte komma in”, en pappas såriga sorg i ”Människohamn” och psycho-Doris som tar en gruvlig hämd på ålderns höst i ”Pappersväggar”.

2. Du behöver uppdatera dig på genren. Du har inte läst skräck sedan Anne Rice ”En vampyrs bekännelser” eller ännu värre; sedan du läste dammiga klassiker av Stoker/Poe/Shelley. Då är det dags att läsa John Ajvide Lindqvist. Det märks att han älskar genren, att han känner alla dess oskrivna regler och hela tiden medvetet väljer hur han ska förhålla sig till dem. Ändå lyckas han få allting att kännas så… trovärdigt. Och modernt. Äsch, nu blir jag tårögd igen...

3. Passa på att bekanta dig med ett författarskap som du kommer att få höra mycket om i framtiden! John är begåvad. John är produktiv. John är en veritabel romanmaskin där han sitter ute på sin skärgårdsö. Nu slår han internationellt också. Och blir film. Hatten av!

/Storasyster