Onda clowner...

Nu är vi tillbaka från Göteborg och bokmässan. Oj oj oj... vilket gigantiskt evenemang detta är. Jag var faktiskt helt slut efteråt, men det var oerhört kul att få vara med om detta. Det gör jag gärna igen.

Men, nu ska vi inte ägna oss åt glammiga bokmässor utan istället åt betydligt mer djupsinniga saker, nämligen onda clowner. Att clowner är onda är ju ingen nyhet. Alla som läst Stephen Kings "Det" vet att clowner är själva essensen av ondska. Dessa rödnästa varelser med för stora skor som är ute efter att förstöra ens nattsömn. (Vi som är uppväxta på 70-talet har också konfronterats med Clownen Manne, och jag tyckte faktiskt att han var jätteläskig).

Hur som helst har det nu kommit en helt ny clown som sveper banan med de andra. Jag talar om JJ, aka Jamie. Jamie är en slacker som lever ett lugnt liv i en av Australiens större städer. Han jobbar i garderob på herrklubb, har läst humaniora och delar lägenhet med ytterligare två unga killar utan några som helst ambitioner. Och så fortlöper hans liv, tills den dag då han råkar stöta på en clown som beter sig minst sagt märkligt. Och utan att han riktigt förstår hur befinner han sig plötsligt på Cirkus Pilo, en märklig limboliknande plats. Här blir Jamie upptagen som ny clownlärning och förvandlas mer eller mindre ofrivilligt till clownen JJ.

Cirkus Pilo, av Will Elliot, är en underbar bok. En Stephen King på syra liksom. Den påminner en smula om Joe Hill i stilen, på så vis att den lyckas väva samman vardaglig realism med en sorts absud skräck. Och ja, det här är ju alltså ingen deckare utan en skräckis, men den får vara med här ändå. För att den är så bra. Elliot lyckas med att få sin läsare att totalt försvinna in i den märkliga skymningstillvaro som cirkus Pilo är. Dessutom är han en mästerlig persontecknare. Karaktärerna i den här boken är otäcka, skrämmande, roliga, sorgliga och ibland till och med realistiska...Läs den genast!

/Lillasyster

Sanningen om bokmässan

Tjena, storasyster här. Long time, no see. Bokmässan var det. Just det. Vill ni veta sanningen om bokmässan? Ur ett författarperspektiv, alltså: Det är som att vara på en enda lång skolresa. Man får namnlapp. Instruktioner om vart man ska gå och när. Överallt finns vänliga förlagsmänniskor (jmf lärare) som hjälper till. Enda skillnaden är väl att lärarna delar ut alkohol hela tiden. Och gratis dessutom. Och dagen efter har de huvudvärkstabletter också. Så himla proffsigt. Så det så.

/Storasyster

Deckarsystrarna på bokmässan!

Att det är bokmässa i Göteborg har väl ingen undgått, och deckarsystrarna är där, mitt i stormens öga. Och wow, vilken grej det är. Här händer det verkligen saker.
I de gigantiska mässhallarna är det massor med folk och överallt springer det runt kända och okända författare, kulturpersonligheter och en massa löst folk i största allmänhet.

Vi själva hade äran att få agera förband åt Camilla Läckberg på Stora teatern igår kväll. Det var en fantastisk sammankomst ordnad av "Book your life" som kallades för deckardrink. Glada deckarentusiaster drack rödvin år västerbottenpaj och lyssnade när Carina Nunstedt diskuterade författarskap med författarna. Camilla Läckeberg berättade om nya boken, Fyrvaktaren, och om sina tankar kring skrivande. Det var mycket spännade att lyssna på Camilla, som var både skärpt, rolig och personlig.
Så, nu är Camillas nya bok iladdad i MP3:n och ska lyssnas på snarast. Hela tillställningen var otroligt lyckad och det bästa av allt var kanske att få möta alla gästerna som kom fram och småpratade efter intervjuerna.

Efter detta dracks det vin på både Gothia Towers och Park Avenue Hotell...
Och, ikväll är det dags för ny spännande middag och efterföljande drinkar, antagligen på Park, igen...

/Lillasyster

Social färdighetsträning för argsinta poliser?

Ni vet vad jag menar för typ. Det finns ett antal av dem i krimlitteraturen. En av de starkast lysande stjärnorna bland de besvärliga snutarna är Kommissarie Rebus, Ian Rankins hjälte i ett antal böcker. En annan är Harry Hole, Jo Nesbos kriminalkommissarie med problem med såväl ilska som alkohol (och en hel del andra saker). Så fort dom sätter igång får jag ont i magen. Det beror med all sannolikhet på att jag är en passivaggressiv typ som helst av allt skulle vilja vara precis som dessa poliser i fråga men inte vågar och därför känner avsky för deras handlingar då gillande av det skulle visa på mina egna svagheter vilket jag inte förmår konfrontera eller någon liknande kvasiförklaring. Hur som helst, jag tycker det är jobbigt med ilskna poliser. Jag tycker dom är så förbannat osmidiga. Osmarta. Kan dom inte bara spela med liksom, och gå hem och skrika eller sparka katten eller ta ett extra löppass eller något annat som vi andra människor gör? Kan ingen lära dom hur man ska göra? Det här betyder inte att jag inte gillar böckerna, både Rebus och Hole tillhör mina favvopoliser.

Nu har jag träffat på en till argsint och osmidig polis, och den här gången är det en kvinna som inte kan hålla inne med elaka kommentarer och tuffa sanningar. I Denise Minas nya bok, I midnattens stillhet, får vi träffa Alex Morrow, polis i Glasgow. Hon kämpar mot kvinnofientliga chefer, dryga kollegor och ett antal mindre smarta skurkar. Och trots att jag blir nervös när hon börjar skälla på chaufförer och käfta med chefen så tycker jag förstås att boken är lysande. Minas Glasgow är skitigt och opolerat och skildringen av polisarbetet känns realistiskt. Dessutom är det uppfriskande med en kriminalroman som visar att en deckare inte behöver innehålla tio mord och en seriemördare för att vara spännande. Alex Morrow blir också tack och lov också mer sympatisk allt efterson boken fortskrider. Man kan inte undgå att gilla henne, trots hennes dåliga humör. Precis som man gillar Rebus och Hole. I midnattens stillhet är en riktigt bra bok, läs den idag!
/Lillasyster