Onda clowner...

Nu är vi tillbaka från Göteborg och bokmässan. Oj oj oj... vilket gigantiskt evenemang detta är. Jag var faktiskt helt slut efteråt, men det var oerhört kul att få vara med om detta. Det gör jag gärna igen.

Men, nu ska vi inte ägna oss åt glammiga bokmässor utan istället åt betydligt mer djupsinniga saker, nämligen onda clowner. Att clowner är onda är ju ingen nyhet. Alla som läst Stephen Kings "Det" vet att clowner är själva essensen av ondska. Dessa rödnästa varelser med för stora skor som är ute efter att förstöra ens nattsömn. (Vi som är uppväxta på 70-talet har också konfronterats med Clownen Manne, och jag tyckte faktiskt att han var jätteläskig).

Hur som helst har det nu kommit en helt ny clown som sveper banan med de andra. Jag talar om JJ, aka Jamie. Jamie är en slacker som lever ett lugnt liv i en av Australiens större städer. Han jobbar i garderob på herrklubb, har läst humaniora och delar lägenhet med ytterligare två unga killar utan några som helst ambitioner. Och så fortlöper hans liv, tills den dag då han råkar stöta på en clown som beter sig minst sagt märkligt. Och utan att han riktigt förstår hur befinner han sig plötsligt på Cirkus Pilo, en märklig limboliknande plats. Här blir Jamie upptagen som ny clownlärning och förvandlas mer eller mindre ofrivilligt till clownen JJ.

Cirkus Pilo, av Will Elliot, är en underbar bok. En Stephen King på syra liksom. Den påminner en smula om Joe Hill i stilen, på så vis att den lyckas väva samman vardaglig realism med en sorts absud skräck. Och ja, det här är ju alltså ingen deckare utan en skräckis, men den får vara med här ändå. För att den är så bra. Elliot lyckas med att få sin läsare att totalt försvinna in i den märkliga skymningstillvaro som cirkus Pilo är. Dessutom är han en mästerlig persontecknare. Karaktärerna i den här boken är otäcka, skrämmande, roliga, sorgliga och ibland till och med realistiska...Läs den genast!

/Lillasyster

Sanningen om bokmässan

Tjena, storasyster här. Long time, no see. Bokmässan var det. Just det. Vill ni veta sanningen om bokmässan? Ur ett författarperspektiv, alltså: Det är som att vara på en enda lång skolresa. Man får namnlapp. Instruktioner om vart man ska gå och när. Överallt finns vänliga förlagsmänniskor (jmf lärare) som hjälper till. Enda skillnaden är väl att lärarna delar ut alkohol hela tiden. Och gratis dessutom. Och dagen efter har de huvudvärkstabletter också. Så himla proffsigt. Så det så.

/Storasyster

Deckarsystrarna på bokmässan!

Att det är bokmässa i Göteborg har väl ingen undgått, och deckarsystrarna är där, mitt i stormens öga. Och wow, vilken grej det är. Här händer det verkligen saker.
I de gigantiska mässhallarna är det massor med folk och överallt springer det runt kända och okända författare, kulturpersonligheter och en massa löst folk i största allmänhet.

Vi själva hade äran att få agera förband åt Camilla Läckberg på Stora teatern igår kväll. Det var en fantastisk sammankomst ordnad av "Book your life" som kallades för deckardrink. Glada deckarentusiaster drack rödvin år västerbottenpaj och lyssnade när Carina Nunstedt diskuterade författarskap med författarna. Camilla Läckeberg berättade om nya boken, Fyrvaktaren, och om sina tankar kring skrivande. Det var mycket spännade att lyssna på Camilla, som var både skärpt, rolig och personlig.
Så, nu är Camillas nya bok iladdad i MP3:n och ska lyssnas på snarast. Hela tillställningen var otroligt lyckad och det bästa av allt var kanske att få möta alla gästerna som kom fram och småpratade efter intervjuerna.

Efter detta dracks det vin på både Gothia Towers och Park Avenue Hotell...
Och, ikväll är det dags för ny spännande middag och efterföljande drinkar, antagligen på Park, igen...

/Lillasyster

Social färdighetsträning för argsinta poliser?

Ni vet vad jag menar för typ. Det finns ett antal av dem i krimlitteraturen. En av de starkast lysande stjärnorna bland de besvärliga snutarna är Kommissarie Rebus, Ian Rankins hjälte i ett antal böcker. En annan är Harry Hole, Jo Nesbos kriminalkommissarie med problem med såväl ilska som alkohol (och en hel del andra saker). Så fort dom sätter igång får jag ont i magen. Det beror med all sannolikhet på att jag är en passivaggressiv typ som helst av allt skulle vilja vara precis som dessa poliser i fråga men inte vågar och därför känner avsky för deras handlingar då gillande av det skulle visa på mina egna svagheter vilket jag inte förmår konfrontera eller någon liknande kvasiförklaring. Hur som helst, jag tycker det är jobbigt med ilskna poliser. Jag tycker dom är så förbannat osmidiga. Osmarta. Kan dom inte bara spela med liksom, och gå hem och skrika eller sparka katten eller ta ett extra löppass eller något annat som vi andra människor gör? Kan ingen lära dom hur man ska göra? Det här betyder inte att jag inte gillar böckerna, både Rebus och Hole tillhör mina favvopoliser.

Nu har jag träffat på en till argsint och osmidig polis, och den här gången är det en kvinna som inte kan hålla inne med elaka kommentarer och tuffa sanningar. I Denise Minas nya bok, I midnattens stillhet, får vi träffa Alex Morrow, polis i Glasgow. Hon kämpar mot kvinnofientliga chefer, dryga kollegor och ett antal mindre smarta skurkar. Och trots att jag blir nervös när hon börjar skälla på chaufförer och käfta med chefen så tycker jag förstås att boken är lysande. Minas Glasgow är skitigt och opolerat och skildringen av polisarbetet känns realistiskt. Dessutom är det uppfriskande med en kriminalroman som visar att en deckare inte behöver innehålla tio mord och en seriemördare för att vara spännande. Alex Morrow blir också tack och lov också mer sympatisk allt efterson boken fortskrider. Man kan inte undgå att gilla henne, trots hennes dåliga humör. Precis som man gillar Rebus och Hole. I midnattens stillhet är en riktigt bra bok, läs den idag!
/Lillasyster

Deckarsystrarna går på bio -igen!

Jo, vi vet. Det här är en bokblogg och inte en filmblogg. Men ibland gör vi undantag. Framförallt när det gäller svenska deckare som blivit film. Nu har lillasyster varit på bio och sett ”Män som hatar kvinnor” ganska precis ett halvår efter alla andra. Men, har man en ettåring hemma så har man.

Hur som helst så lyckades vi alltså få barnvakt och begav oss in till Saga på Kungsgatan i Stockholm. När jag köpte biljetterna på internet några timmar före föreställningen så var biosalongen helt tom (vem går på bio en torsdag klockan två?)och jag såg fram mot två och en halv timmes hålla handen och hångel light i en öde salong. Så blev det inte. När vi kom fram till bion visade det sig att hela Åkersbergas PRO-förening också skulle se denna omtalade film. Att se på bio med ett antal pensionärer visade sig dock vara betydligt med underhållande än skräniga tonårsgäng. Det tisslades och tasslades och fnissades men hela tiden diskret. Man kommenterade Salanders utseende och skrattade åt Mikael Blomqvist snopna min när Salander övergav honom efter en minst sagt märklig kärleksakt. Föreställningens höjdpunkt infann sig dock när Salander oskadliggjorde den slemmige förmyndaren med en elpistol. Från bakre raden hörs en ljudlig viskning; ”Gulligt!”

Hur var filmen då? Jo, den var mycket underhållande. Är man svältfödd på kultur så känns den nästan som ett mästerverk. Filmen är snygg, spännande och man har kortat ner många av de långa och tjatiga passagerna från boken. Man slipper se Mikael Blomqvist dricka kaffe och surfa på internet i det oändliga liksom. Som lokalpatriot gläds jag också åt glimtarna av den lilla sörmländska staden där jag bor och där delar av filmen är inspelad. Bland skådespelarna är det förstås Naomi Rapace som utmärker sig som Lisbeth Salander. Hennes minspel är genialt. Mikael Nyqvist är skönt tillbakalutad och tar liksom inte över föreställningen. Om man är sugen på att se en välspelad film med snyggt foto och snabbt tempo så ska man absolut se denna, dessutom hör det väl nästan till allmänbildningen att göra det.
/Lillasyster

Sommarens höjdpunkt?

Jaha, jag vet vad ni tror. Att systrarna åter har gett upp bloggandet. Men, så är det faktiskt inte. Jag har ju lovat att sköta mig, inte sant. Problemet är bara vår inriktning på bloggen. Vi skriver ju som bekant bara om sådant vi gillar. Och jag har slösat bort några veckor här under sommaren på att läsa sådant jag inte gillar... Problemet med mig är att jag har svårt att tillåta mig själv att avsluta böcker utan att läsa klart dem... De kan ju, helt otippat, bli bättre... Fast de blir de ju inte, vilket de senaste veckornas läsning bevisar. Och eftersom vi inte skriver om sådant som vi ogillar så blir det ju inget att skriva om. Ni fattar.

Men, några glädjeämnen finns det ändå. Just nu håller jag nämligen på och lyssnar på den alldeles fantastiskt bra "Tre sekunder" av Roslund och Hellström. Oj oj oj... Den här boken är så otroligt spännande och den absolut bästa boken som duon skrivit. Handlingen rör sig kring infiltratören Piet Hoffman, som på svenska polisens uppdrag är på väg att spränga ett polskt knarksyndikat. Hoffman lever dubbelliv, verkar vara en vanlig snubbe med villa i Enskede, fru och två små barn. Samtidigt smugglar han knark och smyger i väg på hemliga möten med poliser. Boken är inte utlyssnad ännu, men än så länge (mer än halva boken är avverkad) är den högklassig. En riktig bladvändare (eller vad motsvarigheten i ljudboksformat nu kan vara) med tät intrig och trovärdiga karaktärer, och en story som känns mycket realistisk. Dessutom läser Peter Andersson väldigt bra, ytterligare ett plus. Gå och köp, eller låna, eller... ja läs den helt enkelt.

En annan sak också...Lillasyster är ju som bekant sjukt svag för John Connolly och i förra inlägget hade jag precis börjat läsa hans senaste bok "The Lovers". Den hör inte till de där tråkiga böckerna jag läst under sommaren. Tvärt om, Connolly är i högform och seriemördare blandas med demoner på sedvanligt Connollyskt vis. Men, boken är nog mest för oss invigda. Ska du läsa om Connollys olycklige svårmodige hjälte Charlie Parker, börja från början med "Every dead thing". Annars blir det hela nog rätt obegripligt.

/Lillasyster

Blogga bör man…

Alltså detta med att blogga, det är ju lite speciellt. Det är som att…förbinda sig att göra något. Man tar på sig ett ansvar. Och när man inte kan leva upp till detta ansvar så känns det ju inte så bra. Vi har inte skött vår blogg. Vi borde skämmas. Och det gör vi såklart också. Det känns lite som när man skolkade på gymnasiet. Ju längre man höll sig borta från lektionerna, ju svårare att återvända. Men, nu ska det bli ändring (precis som på gymnasiet…host).

Hur som helst. Det är sommar, det är semestertider och igår fick jag en låda med 17 stycken sommardeckare (nej, det var 16 förresten, den 17:e boken hette något i stil med potatisskalspajklubben på Jersey och fick Dalmatinern att rynka på näsan). Det är en underbar känsla och stå där med en hel massa böcker och inte riktigt veta var man ska börja. Och det blev ett svårt val, men först ut blev John Connolly’s ”The lovers”. Men, den är på engelska och kommer att ta lite längre tid att läsa. Därför ber jag att få återkomma om just denna. Istället så blir det ett snabbt boktips som rör en av de deckare som jag gillat allra mest i år. ”Till skogs” av Tana French. Till skogs är helt enkelt en ovanligt bra bok i spänningsgenren. Den handlar om kriminalassistenten Adam Ryan som utreder ett brutalt mord på en tolvårig flicka som begåtts i det område där han själv är uppväxt. Vad hans kollegor inte känner till är att Adam många år tidigare försvann i skogen tillsammans med två vänner. Adam återfanns darrande, med skorna fulla av blod och utan minsta minne av vad som inträffat. Hans två vänner är fortfarande spårlöst försvunna. Boken väver samman nutid med dåtid och det är spännande, välskrivet och lite solkigt och svårmodigt. Precis som vi gillar det. Den här boken är faktiskt sjukt bra och förtjänar massor av läsare. Och den finns på pocket. Köp den idag!

/Lillasyster

Veckans tips

Kring mord som inte är mord och självmord som inte är självmord cirklar handlingen i Katarina Wennstams roman ”Dödergök”. Precis som ”Smuts” är den skriven på en rättfram och lättillgänglig prosa. Snyggt uppbygt är den också; ett gediget romanbygge med andra ord. Men som vanligt är det Katarinas Wennstams patos som imponerar mest. Man riktigt känner hur hon brinner för misshandlade kvinnor och förtryckta invandrartjejer.
Jag har följt hennes författarskap (med stor behållning) från rena faktaböcker till alltmer spänningsorienterad litteratur. Och jag tycker att Dödergök” är bäst hittills.
Läs idag och avgör själv!
/Storasyster

Jamiaca by night

Fråga: Du befinner dig på en underbar resort i ett spännande karibiskt land. Kvällsluften är ljum och (förlåt, med risk för att verka sexistisk) de svarta männen vackra . Paraplydrinkarna trängs på ditt bord och ”Redemption song” hörs i bakgrunden. Vad gör du?

Svar: Du ägnar kvällen, alla kvällar, hela veckan faktiskt, åt att läsa böcker i hotellbaren.

Grattis, du har nu bevisat för dig själv, och alla andra, att du är en äkta boknörd.

Detta hände alltså mig när jag helt nyligen besökte Jamaica med min son. Faktum är att jag indirekt tvingade sonen att läsa sig igenom veckan också, eftersom jag inte var så sugen på andra aktiviteter och jag liksom, öhh... bestämde att vi skulle hänga på hotellet och göra ingenting (= läsa böcker).

Följande böcker hann vi med:

”Sommardöden” av Mons Kallentoft: Få svenska författare skriver så bra som Mons (och då räknar jag inte bara in deckarförfattare). Jag älskar hans språk. Till och med sonen noterade: ”Mamma, han skriver på ett väldigt speciellt sätt”. Nu måste jag genast läsa ”Midvinterblot”. Allt kommer i fel ordning som vanligt mao…

”Nattvakt” av Kit Whitfield – se separat inlägg.

”Bad girl” av Mario Vargas Llosa: En underbar, underbar bok om omöjlig kärlek, som jag egentligen inte får skriva om eftersom det inte är en spänningsroman. Men, det är ju min blogg så… Läs den genast! (Fast, kanske inte på svenska? Bara den svenska titeln ger mig rysningar: ”Den stygga flickans rackartyg”...)

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist: Om du har följt vår blogg så vet du att John Ajvide Lindqvist är en av våra favoritförfattare. Och som vanligt blir jag inte besviken. ”Människohamn” handlar om den bottenlösa sorgen efter ett försvunnet barn, om ensamhet och utanförskap, men också om spöken på flakmoppe som citerar The Smiths. Som vanligt är John en formidabel berättare. Historierna verkar aldrig ta slut och som läsare trollbinds man från första sidan. Jämfört med tidigare böcker är ”Människohamn” en vemodigare och kanske också vuxnare berättelse. Läs idag!

/Storasyster

A propos integrering av odöda, varulvar och andra monster

Olika böcker bjuder på olika njutningar: Ibland är det språket som fängslar, och då vill Storasyster läsa långsamt, som när jag äter handgjorda chokladtryfflar i smyg. En sinnlig njutning. Ibland är det själva dramaturgin som är osedvanligt händigt ihopsnickrad; stadigt som ett timmerhus stagar det upp alla eventuella stilistiska eller språkliga brister. Och sen så finns det de böcker där den övergripande idén, själva konceptet är det som fångar läsaren, sätter igång funderingar. Manar till eftertanke.

Så är det med Nattvakt av Kit Whitfield. Historien som handlar om hur världen skulle vara om alla, well, nästan alla, var varulvar. Några stackare är normala, eller, som det heter i boken; missbildade.

Det handlar om utanförskap och, tja, varulvar. Och nu ska boken bli storfilm.

Jag tänker så här när jag läser: Detta verkar vara en trend inom horror litt; att integrera monstren. I begynnelsen bodde vampyrerna och monstren Någon Annan Stans; långt ut på landet, i Transsylvanien, i havet… I modern skräcklitteratur finns de överallt, mitt ibland oss, utan att vi känner till dem (jmf Anne Rice).

Och nu?

Jajamen, de ska Integreras.

Vad händer när de döda reser sig ur graven i Ajvides ”Hanteringen av odöda”? Och då menar jag, vad händer socialt, politiskt, värderingsmässigt?

På samma sätt är detta kärnfrågan i ”Nattvakt”. Alla är varulvar. De avvikande har blivit normen och hundratals sidor ägnas åt att analysera konsekvenserna av detta tankesprång.

Läs idag om du är inbiten skräckslukare!

/Storasyster