Bakom ridån med en prickig ledsagare

Ikväll sitter antagligen filmkritiker och gratisätare i någon salong och tittar på Ridley Scotts spionthriller Body of Lies, en film som har svensk premiär på fredag och som fick ett rätt svalt mottagande vid USA-premiären. Och vad har det att göra med en deckarblogg, undrar ni. Lugn bara, det hela har sin förklaring. Kanske har ni redan gissat att den som haft tassarna på tangentbordet denna gång är snicksnackarsystrarnas hunsade dalmatiner, som återigen varit tvungen rycka ut till förmån för alternativ spänningslitteratur. Den där som inte handlar om gamla trötta snutar. Vi gör även denna gång ett nedslag i spiongenren.

För filmen Body of Lies bygger nämligen på en bok med samma namn. Författaren är ingen mindre än David Ignatius. Denne rese i spiongenren! En gång i tiden, sent 80-tal, skrev han Agents of Innocence, en ofrånkomlig titel för den som vill titulera sig spionromanskonnässör. Boken beskriver helveteshålet Beirut under 70- och 80-talet. I centrum för historien står en CIA-agent och hans hemliga kontakter med en ung, högt uppsatt medlem i den palestinska befrielserörelsen. Genom förvecklingarna mellan dessa två och personerna runt omkring fångar Ignatius hela libanonkonflikten i stora drag. Samtidigt ger han en känga åt det dåtida skiftet i amerikansk säkerhetspolitisk strategi, som senare, tycks han mena, kom att få katastrofala följder. Det är förövrigt ungefär samma känga som Robert Baer ger i den självbiografiska boken See No Evil, som den utmärkta filmen Syriana var löst baserad på.

Litterärt sett är Agents of Innocence en jättekonstig roman. Den är lika svart som någonsin en Le Carré-roman och lika febrigt stilistisk som just Spionen som kom in från kylan. Men medan Le Carré må vara en ypperlig författare trumfar Ignatius istället som kusligt trovärdig. Ni vet hur torftigt det kan kännas med en kriminalroman när författaren uppenbarligen inte har en aning om hur verkligt polisarbete går till, eller i vart fall inte bryr sig om att pilla dit detaljerna. Det är förstås samma sak med spionromaner. Och något trovärdigare än Agents of Innocence får ni leta efter. Boken efterlämnar intrycket att allt i den har hänt. ”I was there, man! Jag bara strök och ändrade lite persondetaljer för att skydda de efterlevande” liksom. Men boken är helt fiktiv och Ignatius är inte ex-agent utan kolumnist på Washington Post, om än sysselsatt med att bevaka just mellanöstern och CIA.

Sedan Agents of Innocence har Ignatius skrivit en handfull andra spionromaner. Alla är svåra att få tag på idag. Utom just det senaste tillskottet, Body of Lies, en roman som mestadels utspelar sig i Jordanien. Tyvärr är Body of Lies inte lika bra som förstlingsverket. Trovärdigheten är där på sätt och vis. Men där Agents of Innocence var uppfriskande konstig blir Body of Lies en mer traditionell och macho spänningsroman, som naturligtvis därför också innehåller en urbota fånig och gubbsjuk kärlekshistoria man helst hade sluppit. En synnerligen politiskt inkorrekt historia är det dessutom. Fast den är lite spännande ändå på sina ställen. Och även svenska bästsäljande deckarförfattare verkar ju komma undan med sin gubbsjuka. Så dalmatinern ger den godkänt som konsumtionsvara. Man kommer ju inte alltid åt att stjäla kotletter. Torrfodret har sin givna plats i skålen.

/Dalmatinern