Deckarsystrarna

Onda clowner...

2009-09-29T17:45:00.004+02:00

Nu är vi tillbaka från Göteborg och bokmässan. Oj oj oj... vilket gigantiskt evenemang detta är. Jag var faktiskt helt slut efteråt, men det var oerhört kul att få vara med om detta. Det gör jag gärna igen.

Men, nu ska vi inte ägna oss åt glammiga bokmässor utan istället åt betydligt mer djupsinniga saker, nämligen onda clowner. Att clowner är onda är ju ingen nyhet. Alla som läst Stephen Kings "Det" vet att clowner är själva essensen av ondska. Dessa rödnästa varelser med för stora skor som är ute efter att förstöra ens nattsömn. (Vi som är uppväxta på 70-talet har också konfronterats med Clownen Manne, och jag tyckte faktiskt att han var jätteläskig).

Hur som helst har det nu kommit en helt ny clown som sveper banan med de andra. Jag talar om JJ, aka Jamie. Jamie är en slacker som lever ett lugnt liv i en av Australiens större städer. Han jobbar i garderob på herrklubb, har läst humaniora och delar lägenhet med ytterligare två unga killar utan några som helst ambitioner. Och så fortlöper hans liv, tills den dag då han råkar stöta på en clown som beter sig minst sagt märkligt. Och utan att han riktigt förstår hur befinner han sig plötsligt på Cirkus Pilo, en märklig limboliknande plats. Här blir Jamie upptagen som ny clownlärning och förvandlas mer eller mindre ofrivilligt till clownen JJ.

Cirkus Pilo, av Will Elliot, är en underbar bok. En Stephen King på syra liksom. Den påminner en smula om Joe Hill i stilen, på så vis att den lyckas väva samman vardaglig realism med en sorts absud skräck. Och ja, det här är ju alltså ingen deckare utan en skräckis, men den får vara med här ändå. För att den är så bra. Elliot lyckas med att få sin läsare att totalt försvinna in i den märkliga skymningstillvaro som cirkus Pilo är. Dessutom är han en mästerlig persontecknare. Karaktärerna i den här boken är otäcka, skrämmande, roliga, sorgliga och ibland till och med realistiska...Läs den genast!

/Lillasyster

Sanningen om bokmässan

2009-09-25T19:12:00.004+02:00

Tjena, storasyster här. Long time, no see. Bokmässan var det. Just det. Vill ni veta sanningen om bokmässan? Ur ett författarperspektiv, alltså: Det är som att vara på en enda lång skolresa. Man får namnlapp. Instruktioner om vart man ska gå och när. Överallt finns vänliga förlagsmänniskor (jmf lärare) som hjälper till. Enda skillnaden är väl att lärarna delar ut alkohol hela tiden. Och gratis dessutom. Och dagen efter har de huvudvärkstabletter också. Så himla proffsigt. Så det så.

/Storasyster

Deckarsystrarna på bokmässan!

2009-09-25T18:28:00.003+02:00

Att det är bokmässa i Göteborg har väl ingen undgått, och deckarsystrarna är där, mitt i stormens öga. Och wow, vilken grej det är. Här händer det verkligen saker.
I de gigantiska mässhallarna är det massor med folk och överallt springer det runt kända och okända författare, kulturpersonligheter och en massa löst folk i största allmänhet.

Vi själva hade äran att få agera förband åt Camilla Läckberg på Stora teatern igår kväll. Det var en fantastisk sammankomst ordnad av "Book your life" som kallades för deckardrink. Glada deckarentusiaster drack rödvin år västerbottenpaj och lyssnade när Carina Nunstedt diskuterade författarskap med författarna. Camilla Läckeberg berättade om nya boken, Fyrvaktaren, och om sina tankar kring skrivande. Det var mycket spännade att lyssna på Camilla, som var både skärpt, rolig och personlig.
Så, nu är Camillas nya bok iladdad i MP3:n och ska lyssnas på snarast. Hela tillställningen var otroligt lyckad och det bästa av allt var kanske att få möta alla gästerna som kom fram och småpratade efter intervjuerna.

Efter detta dracks det vin på både Gothia Towers och Park Avenue Hotell...
Och, ikväll är det dags för ny spännande middag och efterföljande drinkar, antagligen på Park, igen...

/Lillasyster

Social färdighetsträning för argsinta poliser?

2009-09-02T20:00:00.002+02:00

Ni vet vad jag menar för typ. Det finns ett antal av dem i krimlitteraturen. En av de starkast lysande stjärnorna bland de besvärliga snutarna är Kommissarie Rebus, Ian Rankins hjälte i ett antal böcker. En annan är Harry Hole, Jo Nesbos kriminalkommissarie med problem med såväl ilska som alkohol (och en hel del andra saker). Så fort dom sätter igång får jag ont i magen. Det beror med all sannolikhet på att jag är en passivaggressiv typ som helst av allt skulle vilja vara precis som dessa poliser i fråga men inte vågar och därför känner avsky för deras handlingar då gillande av det skulle visa på mina egna svagheter vilket jag inte förmår konfrontera eller någon liknande kvasiförklaring. Hur som helst, jag tycker det är jobbigt med ilskna poliser. Jag tycker dom är så förbannat osmidiga. Osmarta. Kan dom inte bara spela med liksom, och gå hem och skrika eller sparka katten eller ta ett extra löppass eller något annat som vi andra människor gör? Kan ingen lära dom hur man ska göra? Det här betyder inte att jag inte gillar böckerna, både Rebus och Hole tillhör mina favvopoliser.

Nu har jag träffat på en till argsint och osmidig polis, och den här gången är det en kvinna som inte kan hålla inne med elaka kommentarer och tuffa sanningar. I Denise Minas nya bok, I midnattens stillhet, får vi träffa Alex Morrow, polis i Glasgow. Hon kämpar mot kvinnofientliga chefer, dryga kollegor och ett antal mindre smarta skurkar. Och trots att jag blir nervös när hon börjar skälla på chaufförer och käfta med chefen så tycker jag förstås att boken är lysande. Minas Glasgow är skitigt och opolerat och skildringen av polisarbetet känns realistiskt. Dessutom är det uppfriskande med en kriminalroman som visar att en deckare inte behöver innehålla tio mord och en seriemördare för att vara spännande. Alex Morrow blir också tack och lov också mer sympatisk allt efterson boken fortskrider. Man kan inte undgå att gilla henne, trots hennes dåliga humör. Precis som man gillar Rebus och Hole. I midnattens stillhet är en riktigt bra bok, läs den idag!
/Lillasyster

Deckarsystrarna går på bio -igen!

2009-08-16T22:03:00.002+02:00

Jo, vi vet. Det här är en bokblogg och inte en filmblogg. Men ibland gör vi undantag. Framförallt när det gäller svenska deckare som blivit film. Nu har lillasyster varit på bio och sett ”Män som hatar kvinnor” ganska precis ett halvår efter alla andra. Men, har man en ettåring hemma så har man.

Hur som helst så lyckades vi alltså få barnvakt och begav oss in till Saga på Kungsgatan i Stockholm. När jag köpte biljetterna på internet några timmar före föreställningen så var biosalongen helt tom (vem går på bio en torsdag klockan två?)och jag såg fram mot två och en halv timmes hålla handen och hångel light i en öde salong. Så blev det inte. När vi kom fram till bion visade det sig att hela Åkersbergas PRO-förening också skulle se denna omtalade film. Att se på bio med ett antal pensionärer visade sig dock vara betydligt med underhållande än skräniga tonårsgäng. Det tisslades och tasslades och fnissades men hela tiden diskret. Man kommenterade Salanders utseende och skrattade åt Mikael Blomqvist snopna min när Salander övergav honom efter en minst sagt märklig kärleksakt. Föreställningens höjdpunkt infann sig dock när Salander oskadliggjorde den slemmige förmyndaren med en elpistol. Från bakre raden hörs en ljudlig viskning; ”Gulligt!”

Hur var filmen då? Jo, den var mycket underhållande. Är man svältfödd på kultur så känns den nästan som ett mästerverk. Filmen är snygg, spännande och man har kortat ner många av de långa och tjatiga passagerna från boken. Man slipper se Mikael Blomqvist dricka kaffe och surfa på internet i det oändliga liksom. Som lokalpatriot gläds jag också åt glimtarna av den lilla sörmländska staden där jag bor och där delar av filmen är inspelad. Bland skådespelarna är det förstås Naomi Rapace som utmärker sig som Lisbeth Salander. Hennes minspel är genialt. Mikael Nyqvist är skönt tillbakalutad och tar liksom inte över föreställningen. Om man är sugen på att se en välspelad film med snyggt foto och snabbt tempo så ska man absolut se denna, dessutom hör det väl nästan till allmänbildningen att göra det.
/Lillasyster

Sommarens höjdpunkt?

2009-08-05T20:21:00.005+02:00

Jaha, jag vet vad ni tror. Att systrarna åter har gett upp bloggandet. Men, så är det faktiskt inte. Jag har ju lovat att sköta mig, inte sant. Problemet är bara vår inriktning på bloggen. Vi skriver ju som bekant bara om sådant vi gillar. Och jag har slösat bort några veckor här under sommaren på att läsa sådant jag inte gillar... Problemet med mig är att jag har svårt att tillåta mig själv att avsluta böcker utan att läsa klart dem... De kan ju, helt otippat, bli bättre... Fast de blir de ju inte, vilket de senaste veckornas läsning bevisar. Och eftersom vi inte skriver om sådant som vi ogillar så blir det ju inget att skriva om. Ni fattar.

Men, några glädjeämnen finns det ändå. Just nu håller jag nämligen på och lyssnar på den alldeles fantastiskt bra "Tre sekunder" av Roslund och Hellström. Oj oj oj... Den här boken är så otroligt spännande och den absolut bästa boken som duon skrivit. Handlingen rör sig kring infiltratören Piet Hoffman, som på svenska polisens uppdrag är på väg att spränga ett polskt knarksyndikat. Hoffman lever dubbelliv, verkar vara en vanlig snubbe med villa i Enskede, fru och två små barn. Samtidigt smugglar han knark och smyger i väg på hemliga möten med poliser. Boken är inte utlyssnad ännu, men än så länge (mer än halva boken är avverkad) är den högklassig. En riktig bladvändare (eller vad motsvarigheten i ljudboksformat nu kan vara) med tät intrig och trovärdiga karaktärer, och en story som känns mycket realistisk. Dessutom läser Peter Andersson väldigt bra, ytterligare ett plus. Gå och köp, eller låna, eller... ja läs den helt enkelt.

En annan sak också...Lillasyster är ju som bekant sjukt svag för John Connolly och i förra inlägget hade jag precis börjat läsa hans senaste bok "The Lovers". Den hör inte till de där tråkiga böckerna jag läst under sommaren. Tvärt om, Connolly är i högform och seriemördare blandas med demoner på sedvanligt Connollyskt vis. Men, boken är nog mest för oss invigda. Ska du läsa om Connollys olycklige svårmodige hjälte Charlie Parker, börja från början med "Every dead thing". Annars blir det hela nog rätt obegripligt.

/Lillasyster

Blogga bör man…

2009-07-08T21:55:00.002+02:00

Alltså detta med att blogga, det är ju lite speciellt. Det är som att…förbinda sig att göra något. Man tar på sig ett ansvar. Och när man inte kan leva upp till detta ansvar så känns det ju inte så bra. Vi har inte skött vår blogg. Vi borde skämmas. Och det gör vi såklart också. Det känns lite som när man skolkade på gymnasiet. Ju längre man höll sig borta från lektionerna, ju svårare att återvända. Men, nu ska det bli ändring (precis som på gymnasiet…host).

Hur som helst. Det är sommar, det är semestertider och igår fick jag en låda med 17 stycken sommardeckare (nej, det var 16 förresten, den 17:e boken hette något i stil med potatisskalspajklubben på Jersey och fick Dalmatinern att rynka på näsan). Det är en underbar känsla och stå där med en hel massa böcker och inte riktigt veta var man ska börja. Och det blev ett svårt val, men först ut blev John Connolly’s ”The lovers”. Men, den är på engelska och kommer att ta lite längre tid att läsa. Därför ber jag att få återkomma om just denna. Istället så blir det ett snabbt boktips som rör en av de deckare som jag gillat allra mest i år. ”Till skogs” av Tana French. Till skogs är helt enkelt en ovanligt bra bok i spänningsgenren. Den handlar om kriminalassistenten Adam Ryan som utreder ett brutalt mord på en tolvårig flicka som begåtts i det område där han själv är uppväxt. Vad hans kollegor inte känner till är att Adam många år tidigare försvann i skogen tillsammans med två vänner. Adam återfanns darrande, med skorna fulla av blod och utan minsta minne av vad som inträffat. Hans två vänner är fortfarande spårlöst försvunna. Boken väver samman nutid med dåtid och det är spännande, välskrivet och lite solkigt och svårmodigt. Precis som vi gillar det. Den här boken är faktiskt sjukt bra och förtjänar massor av läsare. Och den finns på pocket. Köp den idag!

/Lillasyster

Veckans tips

2009-02-16T20:48:00.002+01:00

Kring mord som inte är mord och självmord som inte är självmord cirklar handlingen i Katarina Wennstams roman ”Dödergök”. Precis som ”Smuts” är den skriven på en rättfram och lättillgänglig prosa. Snyggt uppbygt är den också; ett gediget romanbygge med andra ord. Men som vanligt är det Katarinas Wennstams patos som imponerar mest. Man riktigt känner hur hon brinner för misshandlade kvinnor och förtryckta invandrartjejer.
Jag har följt hennes författarskap (med stor behållning) från rena faktaböcker till alltmer spänningsorienterad litteratur. Och jag tycker att Dödergök” är bäst hittills.
Läs idag och avgör själv!
/Storasyster

Jamiaca by night

2009-01-03T18:21:00.012+01:00

Fråga: Du befinner dig på en underbar resort i ett spännande karibiskt land. Kvällsluften är ljum och (förlåt, med risk för att verka sexistisk) de svarta männen vackra . Paraplydrinkarna trängs på ditt bord och ”Redemption song” hörs i bakgrunden. Vad gör du?

Svar: Du ägnar kvällen, alla kvällar, hela veckan faktiskt, åt att läsa böcker i hotellbaren.

Grattis, du har nu bevisat för dig själv, och alla andra, att du är en äkta boknörd.

Detta hände alltså mig när jag helt nyligen besökte Jamaica med min son. Faktum är att jag indirekt tvingade sonen att läsa sig igenom veckan också, eftersom jag inte var så sugen på andra aktiviteter och jag liksom, öhh... bestämde att vi skulle hänga på hotellet och göra ingenting (= läsa böcker).

Följande böcker hann vi med:

”Sommardöden” av Mons Kallentoft: Få svenska författare skriver så bra som Mons (och då räknar jag inte bara in deckarförfattare). Jag älskar hans språk. Till och med sonen noterade: ”Mamma, han skriver på ett väldigt speciellt sätt”. Nu måste jag genast läsa ”Midvinterblot”. Allt kommer i fel ordning som vanligt mao…

”Nattvakt” av Kit Whitfield – se separat inlägg.

”Bad girl” av Mario Vargas Llosa: En underbar, underbar bok om omöjlig kärlek, som jag egentligen inte får skriva om eftersom det inte är en spänningsroman. Men, det är ju min blogg så… Läs den genast! (Fast, kanske inte på svenska? Bara den svenska titeln ger mig rysningar: ”Den stygga flickans rackartyg”...)

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist: Om du har följt vår blogg så vet du att John Ajvide Lindqvist är en av våra favoritförfattare. Och som vanligt blir jag inte besviken. ”Människohamn” handlar om den bottenlösa sorgen efter ett försvunnet barn, om ensamhet och utanförskap, men också om spöken på flakmoppe som citerar The Smiths. Som vanligt är John en formidabel berättare. Historierna verkar aldrig ta slut och som läsare trollbinds man från första sidan. Jämfört med tidigare böcker är ”Människohamn” en vemodigare och kanske också vuxnare berättelse. Läs idag!

/Storasyster

A propos integrering av odöda, varulvar och andra monster

2008-12-16T21:41:00.001+01:00

Olika böcker bjuder på olika njutningar: Ibland är det språket som fängslar, och då vill Storasyster läsa långsamt, som när jag äter handgjorda chokladtryfflar i smyg. En sinnlig njutning. Ibland är det själva dramaturgin som är osedvanligt händigt ihopsnickrad; stadigt som ett timmerhus stagar det upp alla eventuella stilistiska eller språkliga brister. Och sen så finns det de böcker där den övergripande idén, själva konceptet är det som fångar läsaren, sätter igång funderingar. Manar till eftertanke.

Så är det med Nattvakt av Kit Whitfield. Historien som handlar om hur världen skulle vara om alla, well, nästan alla, var varulvar. Några stackare är normala, eller, som det heter i boken; missbildade.

Det handlar om utanförskap och, tja, varulvar. Och nu ska boken bli storfilm.

Jag tänker så här när jag läser: Detta verkar vara en trend inom horror litt; att integrera monstren. I begynnelsen bodde vampyrerna och monstren Någon Annan Stans; långt ut på landet, i Transsylvanien, i havet… I modern skräcklitteratur finns de överallt, mitt ibland oss, utan att vi känner till dem (jmf Anne Rice).

Och nu?

Jajamen, de ska Integreras.

Vad händer när de döda reser sig ur graven i Ajvides ”Hanteringen av odöda”? Och då menar jag, vad händer socialt, politiskt, värderingsmässigt?

På samma sätt är detta kärnfrågan i ”Nattvakt”. Alla är varulvar. De avvikande har blivit normen och hundratals sidor ägnas åt att analysera konsekvenserna av detta tankesprång.

Läs idag om du är inbiten skräckslukare!

/Storasyster

Vi deckarfierar utmaningen!

2008-12-14T22:46:00.002+01:00

Deckarsystrarna har blivit utmanade av Bokmoster, det handlar om en lista där man ska ge åtta svar på olika frågor. Svårt, mycket svårt, men har vi har tänjt på reglerna och gjort en deckarutmaning av det hela! (Eftersom Storasyster idag avreste till Jamaica så uttalar jag mig för oss båda, och får bestämma allt själv!)

8 favoritprogram (i deckargenren så klart!)
I mördarens spår (för att det är typ världens bästa deckarserie någonsin)
Efterlyst (Ja, jag erkänner, det händer att jag kollar)
Crime night (eller vad det heter nu för tiden, de där blocken med program som finns både på Discovery och TV4 fakta)
Twin peaks (Stilbildande, vacker och hysteriskt bra)
Dexter (För att Dexter är Dexter helt enkelt)
Spanarna på Hill Street (Klassiker)
Kullamannen (Barndomens bästa deckare, läskiga fyrar där också, vad är det med fyrar egentligen?)
Bläckfisken (för att vi föredrar när det är de goda som är hjältarna, jfr m Sopranos)

8 saker jag gjorde igår (Hmm…åtta deckaranknutna saker då?)
Lyssnade på Skumtimmen i bilen.
Hade dåligt samvete över att jag inte hann läsa.
Hade dåligt samvete över att jag inte hann uppdatera bloggen.
Diskuterade manusändringar med Storasyster
Diskuterade synopsis med Storasyster
Diskuterade Deckarsystrarnas blogg med min styvmor.
Konstaterade att högen med kriminallitteratur vid min säng växt ytterligare några decimetrar.
Somnade utmattad utan att ha läst en rad i nyaste boken.

8 favoritböcker (Här hade bokmoster redan ändrat den ursprungliga utmaningen, så vi hänger bara på)
Kim Nowak badade aldrig i Gennesarets sjö – Håkan Nesser
Valfri Sjöwall-Whalöö (kan inte välja)
Patient 67 -Dennis Lehane (fast det hade kunnat bli nästan vilken som helst av honom)
Sjöjungfrun sjöng sin sång-Val mcDermid (Stilbildande)
Aldrig fucka upp – Jens Lapidus
Människohamn -John Ajvide Lindqvist
Garnethill trilogin -Denise Mina
Svek – Karin Alvtegen (just idag blev det dessa åtta, imorgon kan det vara åtta andra…)

8 favoritrestauranger
Valfri engelsk/brittisk pub (På landsbygden med öppen spis och en pint med lager, eller i storstad med desillusionerad snut, har ni läst en enda brittisk deckare så vet ni vad jag menar)

Valfri amerikansk sylta (Biljardbord, tjock bartender som torkar ölglas, det lokala buset sitter i något skuggigt hörn…tänk Lehane, Ellroy, Connolly, eller… ja ni fattar)

Kinakrogen i Blackeberg (Ta en bärs med Lacke och Virginia)

Cattelin (För att Harry Friberg var stammis där)

Gondolen (I ”spionen” av Jan Mårtensson dricks det drinkar här, och utsikten över Stockholm beundras)

Yxtaholms slott (Liza Marklund förlägger mordhistoria hit i ”Prime time”. Och ja, man kan äta här också, god mat.)

Hasselbacken (För att Doktor Glas frekventerade detta etablissemang)

Pelikan (Pelikan tänker du; Men Pelikan finns väl inte med i någon deckare? Jo då, vänta bara!)

8 saker på min önskelista (Deckare såklart…)

Mordbyn av Andrea Maria Schenkel
Darling Jim av Christian Mork (Det ska vara ett danskt ö i Mork, men jag kan inte göra det på min dator)
Gängkrig 145 av Jens Lapidus (ja, den kommer inte förens i vår, men den är sååå efterlängtad)
Snömannen av Jo Nesbo (Har inte läst den ännu…)
1222 över havet av Anne Holt
Berättelse om herr Roos av Håkan Nesser
Till skogs av Tana French
Samt en massa tid så att jag äntligen hinner läsa!

8 personer jag utmanar

Oj, ingen alls eller alla som har lust :)

Lillasyster har också reskompisar…

2008-12-11T22:50:00.003+01:00

Om det här hade varit en annan typ av blogg, så hade jag kunnat skriva ett inlägg om svensk sjukvård och om hur akutmottagningen i den stora sörmländska staden mest av allt liknar en amerikansk dokumentär på TV4 Fakta som skulle kunna heta ”ER in the Bronx” . Men, det här är ju en bokblogg så vi hoppar över det. Istället kan Lillasyster bara konstatera att detta har varit en hysterisk vecka och att hysterin fortsätter några dagar till (men det kanske alltid är så här före jul), vilket har gjort att bloggandet hamnat på undantag.

När jag sedan läser storasysters inlägg ser jag att hon berättar om sina reskompisar och då också sina resor. Som nu. Till Jamaica. Men, Lillasyster reser faktiskt också. Ok, inte lika långt, inte lika exotiskt, men ofta. Eftersom jag bor i en liten stad behöver jag nämligen allt som oftast sätta mig i bilen för att åka till större städer, t ex då för att kolla upp lokala vårdinrättningar, bilverkstäder eller något annat lika spännande. Och, när jag åker bil är det ytterst viktigt att jag har bra reskompisar. I bilen lyssnas det nämligen nästan aldrig på musik eller radio utan så gott som alltid på böcker. Lillasyster ÄLSKAR att lyssna på böcker.

Kärlekshistorien tog antagligen sin början någon gång under barndomens somrar då systrarna lyssnade på ”Sommarlovsföljetången”, detta underbara påfund. Bland de riktiga guldkornen kan nämnas ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Bland monster och hjältar på himlavalvet”. Sedan var det lugnt med lyssnande ett antal år, när Radio Stockholm plötsligt började köra Sjöwall-Wahlöö som följetång, jag tror det var sommaren 1987. Det var så fantastiskt bra. Thorsten Wahlund läste ”Mannen på balkongen” och jag var bara helt fast.
Nu har jag alltid en bok på gång i bilen. Om jag är utan känns det konstigt, som om jag glömt något väldigt viktigt, som plånboken, körkortet eller linserna. Några av mina absoluta favoritböcker har blivit till favoriter i bilen, och kanske just för att jag har lyssnat på dem. Om jag då skulle dela med mig av några av mina favoriter som jag lyssnat på under de senaste året skulle det bli följande;

Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jo, jag vet. Vi har ju skrivit en del om honom tidigare. Men han är ju så bra. Och i Lillasysters ögon är kanske Människohamn hans bästa bok. Och kanske också årets största läsupplevelse. Människohamn handlar om Anders vars dotter Maja försvinner spårlöst på isen en vacker vinterdag. Det är en bok som handlar om att sörja men också om att älska. I boken finns både skräck, magi och spöken, men också bottenlös förtvivlan och den starkaste kärlek. Det är vackert. Dessutom läser John själv sin bok! Och han gör det bra. Det är imponerande.

Midvinterblot av Mons Kallentoft

Nu för tiden får ju offren röster i var och varannan bok, men Kallentoft var först med det. (I alla fall startade han den pågående trenden, Lillasyster vågar inte uttala sig om greppet har förekommit tidigare). När jag lyssnade på Midvinterblot var jag helt oförberedd. Boken hade precis kommit ut och jag laddade ner den på Mp3. Lillasyster fattade ju att den kanske skulle vara bra, men inte att jag skulle bli så berörd av denna poetiska, vemodiga bok och de karaktärer som Kallentoft beskriver. Den som inte blir påverkad av den ensamma utstötta Bollbengan och hans sorgliga öde har ett hjärta av sten. Boken är dessutom utmärkt uppläst av Thorsten Wahlund.

En tredje favorit i lyssnargenren är Håkan Nesser. Den senaste Nesser Lillasyster lyssnade på var ”Från doktor Klimkes horisont”. Nesser är lysande. Han är alltid lysande. Han skriver fantastiskt, och han läser fantastiskt. ”Från doktor Klimkes horisont” är en novellsamling och här får Nesser möjlighet att briljera och visa upp hela sitt register. Lillasyster är mest fascinerad av hans förmåga att skapa stämningar som gör att det han beskriver känns påtagligt och närvarande på ett unikt sätt. Hur gör han? Dessutom läser Nesser som sagt sina egna böcker, och det är en njutning att lyssna! Ett extra plus är att boken består just av noveller. Det innebär att man inte drabbas av samma abstinens varje gång man parkerar bilen och måste gå av.

Hur som helst, om du inte har testat att ta med bokkompisar i bilen, på tåget, flyget eller båten så gör det. Rekommenderas framför allt för dig som hatar att sitta i bilkö. Bilköerna kommer att förvandlas från påfrestande stressmoment till dagens bästa stund. Du får sitta i lugn och ro och lyssna på din favoritbok. Du kommer att önska att köerna aldrig tar slut.

/Lillasyster

Välj resekompisar med omsorg!

2008-12-09T21:12:00.004+01:00

Res aldrig utan en bok! Du vet inte när du blir sittande i 14 timmar på Frankfurts pittoreska flygplats nästa gång…

Själv packar jag väskan för 8 dagar på Jamaica. Även om jag ska erkänna att kultur inte blir huvudfokus (tänk paraplydrinkar och tennislektioner) packar jag självklart en trave böcker:

”Sommardöden” av Mons Kallentoft. Uppföljaren till ”Midvinterblot” och om snacket stämmer en av säsongens bästa deckare.

”Vredens änglar” av Joyce Carol Oates. Ja, ja, ja, jag vet. Kanske är den här boken inte en deckare, eller skräckis, men det bryr jag mig inte om. Det är ju ändå min blog, typ. Den verkar i alla fall läskig och Oates är ju dessutom bara bäst.

”Fri” av Natsuno Kirino . Japansk thriller om några kvinnor som arbetar på en snabbmatsfabrik. Vem vet vad som hamnar i den plastförpackade yakitorin?

/Storasyster

Vem ÄR egentligen Tim Davys?

2008-12-07T10:09:00.001+01:00

Det finns saker som man aldrig kommer att få reda på. Ni vet hur det är; var det egentligen Christer Pettersson som sköt Olof Palme? Vad skulle tredje omgången av Riket egentligen handlat om ifall von Trier hade fullföljt serien? Vem var det egentligen som ringde hem till mig en vecka före mitt bröllop 1995 och viskade i telefonen att han tyckte mycket om mig? (Det var inte min blivande fd man, för han låg och sov i sängen). Små och stora saker där sanningen aldrig kommer att komma fram. Frustrerande, retfullt eller bara irriterande. Nu har jag blivit exponerad för en till sådan sak. Vem är egentligen Tim Davys?

Tim Davys är en pseudonym som skrivit böckerna Amberville och Lanceheim, de första två böckerna i en planerad serie om fyra. Trots det engelskklingande namnet är Davys svensk. Debutboken Amberville lanserades med buller och bång i oktober förra året. Böckerna har blivit en internationell försäljningssuccé , sålts dyrt till bl a USA. Diskussion om filmrättigheter pågår. Reklamkampanjen var efter vad jag förstår massiv. Bloggare dränktes i recensionsex, disktrasor och purjolökar (?!) Och kampanjen verkade ha effekt. Det har spekulerats vilt i vem Tim Davys kan vara. Själv låter han hälsa genom sin förläggare att han aldrig kommer att avslöja sin rätta identitet. Så, det enda man kan göra är alltså att fortsätta spekulera. Mycket irriterande. Lillasyster har sett alla möjliga förslag, allt från Martin Kellerman och Sigge Eklund till Carl Johan Vallgren.

Själv har Lillasyster nu läst den första boken, Amberville. För den som har missat boken kan det vara viktigt att ta del av följande information; Det som är speciellt med Tim Davys böcker är att alla personer är mjukdjur. Ja, just det, gulliga små mjukdjur. Kaniner, gaseller, björnar…vad du vill. De befolkar en stad som heter Mollisan Town där de framlever sina liv som folk gör mest. Trots att de är mjukdjur då. Och som i alla stora städer förekommer också kriminalitet och brott.

I den första boken söks Eric Björn upp av en gangsterkung, som också råkar vara duva, och hans våldsamma torpedapor. Duvan har fått reda på att han står på en dödslista, och nu vill han att Eric ska leta reda på listan och se till att hans namn stryks, annars kommer Gangsterduvan att skada Erics fru, Emma Kanin. Eric Björn har alltså inte så mycket att välja på utan får ge sig ut på jakt efter listan, tillsammans med sina gamla vapendragare, Kråkan Tom Tom, Sam Gasell och Ormen Marek. Låter det tramsigt? Det är det faktiskt inte. Det är riktigt bra och underhållande. En klassisk noirdeckare i gosedjurstappning, helt enkelt.

Men, det går naturligtvis inte att läsa utan att spekulera i vem som har skrivit detta. Lillasyster läser och funderar. Och blir mest av allt frustrerad. Man kan ju fundera på följande saker; Om nu förlaget lägger ner en massa pengar på att marknadsföra dessa böcker måste de vara hyfsat säkra på författaren. Knappast en debutant alltså. En författare som ger ut böcker under pseudonym måste ha sina skäl… antingen är han verksam i en annan genre, kreddig finförfattare kanske, och vill inte bli förknippad med noirdjurdeckare av olika skäl. Eller så är det kanske en författare på väg utför, vars namn inte skulle sälja lika bra, eller någon som är så fast i ett fack att han inte tror att hans böcker kan få en rättvis bedömning om de ges ut under rätt namn. Lillasyster vet inte vad hon ska tro.

Det finns något i böckerna som för tankarna till Håkan Nesser. Framför allt miljöbeskrivningarna, den fiktiva staden Mollisan Towns uppbyggnad påminner en del om Mardaam. Ibland tycks staden också lite också lite New York-inspirerad, och Nesser har ju bott just där i några år. Men å andra sidan ger böckerna en känsla av att vara skrivna av en något yngre person än Nesser och saknar dessutom hans speciella stil. Lillasyster är konfunderad. Vem ÄR denne Tim Davys. Vad tror du? Skriv en kommentar och gissa vilt. Och glöm inte bort att läsa boken, för den är faktiskt riktigt riktigt bra.

Lillasyster gillar Frank Hancock

2008-12-04T20:54:00.004+01:00

Francis ”Frank” Hancock är en 47-årig begravningsentreprenör, verksam i London under blitzen 1940. Han är också Barbara Nadels antihjälte i böckerna ”Dödlig rättvisa” och ”Sorgens arv”. Hancock är så udda och märklig att han känns helt möjlig som en högst ofrivillig detektiv.

Frank bor tillsammans med sin åldrade indiska mamma, allmänt kallad ”Hertiginnan” och sina två systrar Nancy och Agnes. Nancy är ungmö och ägnar sig mest åt religion, medan Agnes är separerad och har två barn som för närvarande är evakuerade någonstans på den engelska landsbygden. Själv arbetar hon i fabrik och gillar att ta sig en öl på någon av de lokala pubarna och att flirta med stiliga poliser.

Frank är veteran från första världskriget och är traumatiserad av sina upplevelser i Flanderns skyttegravar. Nu, när London varje natt blir utsatt för bombräder av tyska plan väcks hans ångest till liv och han tillbringar natt efter natt med att springa genom East Ends mörklagda gator, eftersom han inte står ut med att vara instängd i familjens lilla skyddsrum. Samtidigt arbetar han som vanligt på dagarna, och har förstås en hel del bestyr i sitt lilla företag med tanke på de svåra tiderna.

Frank har också en flickvän, den jämngamla prostituerade Hannah. Deras relation är förstås krånglig både beroende på Hannahs yrke, men också av det faktum att hon är judinna.

Som ni redan har märkt befolkas alltså inte Nadels böcker om Hancock av de karaktärer som man vanligtvis stöter på i en deckare, och det är kanske det som gör dem så tilltalande. Böckernas absoluta styrka ligger också i personskildringarna och miljöbeskrivningarna. Man får faktiskt en känsla av att befinna sig i East End någon gång under andra världskriget , eller i alla fall av att författaren har gjort det. Hancock sägs vara baserad på Nadels egen far, och hon är själv uppväxt i East End och det känns. Det här är på riktigt.

Deckarhistorierna känns kanske just därför sekundära, men är ändå spännande. I första boken inträffar ett mystiskt dödsfall som Frank blir indragen igenom sitt arbete. Han verkar vara den enda som tror att den döde mannen kan ha blivit mördad. I andra boken blir en ung romsk flicka mördad, och Frank blir indragen i de efterföljande händelserna eftersom han är en av de få ”Gauje” som flickans familj litar på.

Lillasyster gillar förstås de här böckerna skarpt. Det går inte att motstå Frank Hancock. Han bara så genomsympatisk. Dessutom är den udda kärlekshistorien mellan honom och Hannah både uppfriskande och hopplöst romantisk. Det finns inget lyckligt slut i syne för de medelålders tu.

Om man ska ha lite funderingar kring något är det kanske om man egentligen ska läsa de här böckerna på originalspråk. Lillasyster misstänker nämligen att det finns en hel del tidstypisk Londonslang i originalet som inte riktigt låter sig översättas. Om man tycker att den typen av detaljer är viktiga bör man nog hålla sig till det engelska originalet. Men oavsett om man läser på engelska eller svenska så ska man göra just det. Läsa böckerna alltså. Helst redan idag!

Bakom ridån med en prickig ledsagare

2008-12-03T21:53:00.003+01:00

Ikväll sitter antagligen filmkritiker och gratisätare i någon salong och tittar på Ridley Scotts spionthriller Body of Lies, en film som har svensk premiär på fredag och som fick ett rätt svalt mottagande vid USA-premiären. Och vad har det att göra med en deckarblogg, undrar ni. Lugn bara, det hela har sin förklaring. Kanske har ni redan gissat att den som haft tassarna på tangentbordet denna gång är snicksnackarsystrarnas hunsade dalmatiner, som återigen varit tvungen rycka ut till förmån för alternativ spänningslitteratur. Den där som inte handlar om gamla trötta snutar. Vi gör även denna gång ett nedslag i spiongenren.

För filmen Body of Lies bygger nämligen på en bok med samma namn. Författaren är ingen mindre än David Ignatius. Denne rese i spiongenren! En gång i tiden, sent 80-tal, skrev han Agents of Innocence, en ofrånkomlig titel för den som vill titulera sig spionromanskonnässör. Boken beskriver helveteshålet Beirut under 70- och 80-talet. I centrum för historien står en CIA-agent och hans hemliga kontakter med en ung, högt uppsatt medlem i den palestinska befrielserörelsen. Genom förvecklingarna mellan dessa två och personerna runt omkring fångar Ignatius hela libanonkonflikten i stora drag. Samtidigt ger han en känga åt det dåtida skiftet i amerikansk säkerhetspolitisk strategi, som senare, tycks han mena, kom att få katastrofala följder. Det är förövrigt ungefär samma känga som Robert Baer ger i den självbiografiska boken See No Evil, som den utmärkta filmen Syriana var löst baserad på.

Litterärt sett är Agents of Innocence en jättekonstig roman. Den är lika svart som någonsin en Le Carré-roman och lika febrigt stilistisk som just Spionen som kom in från kylan. Men medan Le Carré må vara en ypperlig författare trumfar Ignatius istället som kusligt trovärdig. Ni vet hur torftigt det kan kännas med en kriminalroman när författaren uppenbarligen inte har en aning om hur verkligt polisarbete går till, eller i vart fall inte bryr sig om att pilla dit detaljerna. Det är förstås samma sak med spionromaner. Och något trovärdigare än Agents of Innocence får ni leta efter. Boken efterlämnar intrycket att allt i den har hänt. ”I was there, man! Jag bara strök och ändrade lite persondetaljer för att skydda de efterlevande” liksom. Men boken är helt fiktiv och Ignatius är inte ex-agent utan kolumnist på Washington Post, om än sysselsatt med att bevaka just mellanöstern och CIA.

Sedan Agents of Innocence har Ignatius skrivit en handfull andra spionromaner. Alla är svåra att få tag på idag. Utom just det senaste tillskottet, Body of Lies, en roman som mestadels utspelar sig i Jordanien. Tyvärr är Body of Lies inte lika bra som förstlingsverket. Trovärdigheten är där på sätt och vis. Men där Agents of Innocence var uppfriskande konstig blir Body of Lies en mer traditionell och macho spänningsroman, som naturligtvis därför också innehåller en urbota fånig och gubbsjuk kärlekshistoria man helst hade sluppit. En synnerligen politiskt inkorrekt historia är det dessutom. Fast den är lite spännande ändå på sina ställen. Och även svenska bästsäljande deckarförfattare verkar ju komma undan med sin gubbsjuka. Så dalmatinern ger den godkänt som konsumtionsvara. Man kommer ju inte alltid åt att stjäla kotletter. Torrfodret har sin givna plats i skålen.

/Dalmatinern

Bli en bokhora, du också.

2008-12-02T10:54:00.002+01:00

Så, du gillar att läsa om böcker på nätet? Kanske skriver du själv en blogg, eller kommenterar andras inlägg med stor passion?

Här kommer ännu ett bloggtips till dig: En av mina absoluta favoritsajter där alla typer av litteratur diskuteras på ett smart men samtidigt opretentiöst sätt:

www.bokhora.se

Surfa dit idag!

/Storasyster

Tävlingen är avgjord!

2008-12-01T16:56:00.002+01:00

Deckarsystrarnas allra första tävling är nu avgjord enligt konstens alla regler. Med lottens hjälp utsågs "Syster Värst" till vinnare av Vass egg. Syster värst, du har fått ett separat mail med mer info.

Till er andra som varit med och tävlat, det kommer nya tillfällen att vinna bra böcker så småningom!

/Lillasyster

Dagens boktips!

2008-11-30T21:44:00.006+01:00

Ibland läser man en bok som liksom stannar kvar fast den inte gör något större väsen av sig från början. En sådan bok är ”Känner vi varann?” av Karen Shepard.

Det här är en enkel bok. Den är inte speciellt lång. Har inte någon intrikat deckarintrig. Det förekommer inga spektakulära seriemördare eller profilerande psykologer. Det här är en bok om ett mord, och om de människor som på olika sätt drabbas av de kedjereaktioner som mordet sätter igång.

Samtidigt är det en märkvärdig bok. Den är välformulerad, återhållsam och snyggt komponerad. Den beskriver starka och smärtsamma känslor på ett lågmält och trovärdigt sätt.

Boken beskriver mordet på Gina Engel ur tre olika perspektiv. Till att börja med får vi följa den mördade Ginas 12 årige son Steven, därefter den unga kvinnan Lily Chin som snart ska gifta sig och slutligen den åldrade änkan Louise Carpatti. Dessa tre personer binds på olika sätt samman av händelser i det förflutna och deras relationer till den mördade Gina, och kanske också till Ginas mördare.

Det här är ingen klassisk deckare, kanske är det inte ens en deckare utan snarare en roman. Styrkan i berättelsen finns i de psykologiskt trovärdiga portätten av dramats olika aktörer och de snygga miljöskildringarna från sjuttiotalets New York. Och kanske också i upplösningen som inte är helt självklar.

Lillasyster gillar verkligen den här boken och misstänker att den kommer att dröja sig kvar i tankarna en tid framöver. Läs den idag!

/Lillasyster

Helgens lilla pärla

2008-11-30T21:28:00.005+01:00

Poetisk. Vacker. Men också gastkramande och rå som en fransk biff: Sådan är Alberto Sanchez Pinols ”Kall hud”.

Den är någonting så ovanligt som en samtida katalansk skräckroman, som känns så klassisk att det ibland är svårt att föreställa sig att den faktiskt är skriven 2002 och inte 1892.

Första världskriget är över. En irländsk motståndskämpe blir ilandsatt på en karg ö långt ned i sydatlanten för att under ett år fungera som väderobservatör. Hans enda sällskap: en vresig tysk fyrvaktare. Snart erfar han att de inte är ensamma på ön. Om nätterna invaderas den av grodmonster och männens liv reduceras snabbt till en kamp mot odjuren. Ju brutalare deras metoder att bekämpa monstren blir, desto hårdare blir motståndet.

Och mellan monstrens anfall: en isande väntan. För som bokens huvudperson säger: ”Jag har aldrig anat att helvetet kan vara en så enkel sak som en klocka utan visare.”

Förödande välskriven, med bländande vackert språk och återhållsamma dialoger, har jag svårt att lägga den ifrån mig. Med andra ord: En sån bok jag önskar att jag själv kunde författat.

Känslan jag bär med mig när jag läser är att boken nog är smartare än jag och att kampen mot grodmonstren bara måste vara en metafor. Jag förställer mig att berättelsen egentligen handlar om någonting djupare: Människans oförmåga att försonas med de som är annorlunda och hur vi demoniserar dem vi kallar våra fienden.

Och gissa vad: Du har tur, den finns på pocket!

Läs den idag!

/Storasyster

Johan Theorin skrev årets bästa kriminalroman!

2008-11-29T20:18:00.008+01:00

Idag har svenska deckarakademin utsett årets bästa svenska kriminalroman, årets bästa till svenska översatta kriminalroman; "The Martin Beck Award" samt årets debut i deckargenren.

Spänningen har varit olidlig men nu är väntan över!

Till årets bästa svenska kriminalroman utsågs "Nattfåk" av Johan Theorin! Juryns motivering lyder "En folkloristisk kriminalberättelse med handlingen väl förankrad i dramatisk miljö" . Ni som följer vår blogg vet förstås redan att Nattfåk är en av våra absoluta favoritböcker, så som ni förstår kommer vi naturligtvis fira detta med högläsning ur ovanstående bok och mängder av skumpa.

"The Martin Beck Award" vanns av Andrea Maria Schenkels "Mordbyn".

Bästa debut inom deckargenren blev Ingrid Hedströms "Lärarinnan i Villette".

Lillasyster har inte läst någon av ovanstående så nu blir det nya beställningar från Adlibris. Ett plus för en skral kassa är att "Lärarinnan i Villette" finns på pocket.

/Lillasyster

Ok, nu ska vi prata om Kevin.

2008-11-27T18:14:00.005+01:00

En del böcker borde förses med varningstexter: De gör ont, man kan liksom skära sig på dem och säkert kan de också lämna ärr som aldrig försvinner. ”Vi måste tala om Kevin” av Lionel Shriver är just en sån bok.

Lillasyster har tjatat länge, länge på att jag skall läsa den. Och sedan skriva om hur bra den är. Men nu sitter jag här med boken i knäet och tvekar. Vi har ju tydligt deklarerat att vi bara skriver om böcker vi tycker om, en formulering som jag trodde skulle vara lika enkel att efterleva som den var att kläcka. Ändå sitter jag här nu; rådvill, ambivalent. Tycker jag om den här boken? Tycker jag att den är bra? Vill jag rekommendera någon att läsa den? Och mina ärliga svar måste bli: Nej, jag tycker inte om den, för den gör ont att läsa. (Det är ungefär lika njutbart att läsa den som att äta glassplitter: inte särskilt aptitligt och man anar att det kommer att ge problem framöver). Men, ja, jag tycker den är fruktansvärt bra och, slutligen, ja, visst ska du läsa den - om du fixar det.

”Vi måste prata om Kevin” handlar om en vanlig amerikansk familj – om nu någon sådan finns – med en ovanlig liten pojke (Kevin) i centrum. Född ond (eller kanske bara utfryst och därmed traumatiserad av sin mamma redan vid födseln – man blir inte riktigt klok på vilket) växer han upp till en fullfjädrad sociopat, kapabel till det yttersta brottet; massmord.

Det handlar om att få ett barn som inte kan älska, ett barn som man inte kan älska. Fylld av nihilistiskt hat blir Kevin stundvis en schablon som jag har svårt att tro på: Kevin är diabolisk. Kevin är förtappad redan från början. Från födseln. Eller kanske innan? Ett barn som kommer till som svar på sina föräldrars existentiella grubblerier. För att fylla ett vakuum.

Eller, är det just så det är? Att vissa människor är så onda att vi andra (naiva, godtrogna betraktare) inte förmår omfatta det.

Det är en hopplös, håglös och bitvis mycket smärtsam berättelse. Författarinnan själv hävdar att hon beslöt sig för att inte skaffa barn sedan hon skrivit boken. 30 förlag refuserade boken innan den gavs ut – många med motiveringen att de inte tyckte om den, att alla karaktärer var obehagliga - men väl i print fick den stor uppmärksamhet och vann så småningom det prestigefyllda ”Orange Prize”.

Shrievers språk är omständligt och hennes stil är detaljerad. Någonstans halvvägs in i boken kommer jag att tänka på Siri Hustvedts "Vad jag älskade". Det är inte bara stilen utan även den obehagligt deterministiska känslan som genomsyrar boken: så såg mina drömmar ut, men detta är det liv jag fick, det kunde inte ha slutat på något annat sätt... Det påminner mig om någonting. Verkliga livet kanske?

Men i motsats till Hustvedt har Shirever också ett stort underliggande socialt patos och en tydlig politisk agenda. Hustvedt möter Barbara Ehernrecih, typ. Schriver kompletterar den psykologiska förklaringsmodellen med samhällsperspektivet: de uttråkade och bortskämda amerikanska barnen, de lättillgängliga vapnen. En klassisk Ordfrontbok med andra ord.

Och jag tycker att det är i detta som styrkan ligger, i Shrivers förmåga att gestalta ett verkligt samhällsfenomen, i hennes sätt att blanda fiktion och fakta på ett habilt sätt.

Testa din smärttröskel! Läs den idag om du fixar det.

/Storasyster

Vad läste man egentligen i slutet av åttiotalet?

2008-11-25T21:04:00.002+01:00

Många av dagens stora deckarförfattare debuterade någon gång på 90-talet och jag antar att man kan säga att det var då kriminalromanen verkligen gjorde sitt intåg på bestsellerlistorna och i var mans bokhyllor.

Deckarsystrarna har ju tidigare beskrivit sin litterära utveckling, hur vaggan stod vid familjens bokhylla och de första stegen in i deckargenren togs med hjälp av Maria Lang. Sedan följde Ed McBain och Jan Mårtensson, men sedan då? Lillasyster har ägnat hela dagen (nåja, nästan) åt att grubbla över vad hon egentligen läste under sina sista tonår, då i slutet på åttiotalet. Lillasyster kan inte konsultera Storasyster som befinner sig på ”viktigt jobbmöte i London” och när hon väl lyckas få tag i Dalmatinerns halsband svarar han bara att han tyvärr inte kan hjälpa henne eftersom han under slutet av detta decennium var fullt upptagen med att läsa de stora klassikerna (och då tror jag inte han syftade på Raymond Chandlers samlade verk) och går sedan iväg med högburen svans.

Så, vad läste man egentligen? Jag har ett minne av en nu utdöd genre som kallades för ”tantsnusk” och i princip bestod av en massa böcker skrivna av Jackie Collins. Och jag minns också att jag tyckte dom var ganska sopiga redan då. Men visst, ett erkännande, jag har läst ”Hollywoodfruar”.

Efter att ha grubblat lite till minns jag plötsligt nostalgiskt Sidney Sheldon. Alla läste Sidney Sheldon på åttitalet. I alla fall alla tjejer under 20 (och en hel del kvinnor över 20 också). I min skola gick slitna exemplar av ”Tracys hämnd” och ”Spelets härskare” runt mellan tonårstjejerna som trollbundet läste om hjältemodiga, snygga och smarta kvinnor som gjorde hjältemodiga, snygga och smarta saker. Hans böcker kan väl i det närmsta sägas vara någon sorts spänningsromaner, men på den tiden kallade man nog det för romaner, kort och gott. När jag nu läser om Sidney Sheldon på Bonniers hemsida inser jag hur stor han faktiskt var. Han sägs vara världens mest översatta författare och bara i Sverige har hans böcker sålt i över fem miljoner exemplar. Fem miljoner - i Sverige! Enligt den egna hemsidan ska Sheldon sålt över 300 miljoner exemplar av sina romaner. Det är ju ofattbart.

Men, andra hälften av åttiotalet präglades kanske allra mest av en annan gigant, nämligen Stephen King. I varenda tonårsrum fanns ett tummat ex av ”Jurtjyrkogården”, eller ”Död zon”, eller ”Eldfödd”. De riktigt insatta hade ”Varsel” och kunde tala om att det egentligen var den som filmen ”The shining” baserades på (Betänk att detta var före internet, fakta var inte alltid så lättillgängligt). Om Lillasyster bara hade en fungerande scanner skulle ni kunna få se en cool bild från Ibizasemestern 1989 när jag sitter djupt försjunken i just ”Jurtjyrkogården” (jag minns fortfarande att min mamma skeptiskt påpekade att titeln var felstavad).

Kronan på Stephen Kings karriär är enligt Lillasyster ”Det”, denna hysteriskt otäcka bok om ondska i en liten Amerikansk småstad, illustrerad av en otäck clown som drar runt och dödar barn. Lillasyster läste faktiskt om den i höstas. Den stod i en sådan där trevlig hylla i återvinningsrummet där man kan lämna saker som någon annan kan ta. Gick inte att motstå. Tyvärr var den inte riktigt lika läskig som jag minns den, men den är fortfarande bra.

Efter ”Det” förlorade Lillasyster av något skäl intresset för King. Kanske berodde det på att marknaden plötsligt exploderade av olika typer av spänningsromaner, eller kanske på att jag växte upp och att skräckgenren i alla fall tillfälligt förlorade sin charm.

Nu, när John Ajvide Lindqvist har skapat intresse för skräck igen, inser jag plötsligt hur otroligt präglad hela min generation måste vara just av Stephen King (Ajvide är bara några år äldre än Lillasyster). Han är helt enkelt vår generations Hitchcock. Om du inte läst Kings klassiker som ”Jurtjyrkogården”, ”Det” eller kanske ”Lida” , gör det redan idag! Det tillhör faktiskt allmänbildningen. Redrum på er!

/Lillasyster

Tisdagens snabba pockettips

2008-11-25T10:39:00.003+01:00

Är du sugen på att göra en ny bekantskap. Lära känna några nya poliser kanske? Rent av en och annan trött svenska kriminalare? I så fall kan du testa Carin Gerhardsens debut ”Pepparkakshuset” som nu kommit ut på pocket. Bokens nav är Hammarbypolisen på Södermalm i Stockholm med kriminalkommissarie Conny Sjöberg i spetsen. En rad till synes orelaterade mord äger rum i olika delar av Mellansverige och man upptäcker så småningom att offren har en gemensam nämnare. Offren är alla lika gamla och har växt upp i samma sörmländska småstad.

Boken är en typisk svensk polisroman, och huvudpersonerna på polishuset i Hammarby har mycket gemensamt med fiktiva kollegor i Uppsala, Örebro och Visby och Oskarshamn. Gillar du dom kommer du garanterat att gilla Gerhardsens poliser. Det här är helt enkelt en habil svensk deckare.

Något av det som Lillasyster gillar mest med boken är miljöerna. Det är nämligen en kombo av södra Stockholm och Katrineholm. Och det är något visst att läsa om onda mördare som smyger omkring på gatorna i Enskede, poliser som dricker öl på Hotell Clarion vid Skanstull och våldtäktsmän som bor i Mälarhöjden. Att Gerhardsen sedan gör Katrineholm till ondskans nav i Södermanland är riktigt skoj. Denna småstad som enligt lokalbefolkningen blivit utnämnd till Sveriges tråkigaste ter sig så osannolik som vaggan för en grym seriemördare att det blir riktigt troligt, om ni är med på vad jag menar. Dessutom är det ju alltid kul att läsa om svenska småstäder istället för små byar i Yorkshire eller Skottland.

Det här är första boken i en tänkt serie om Hammarbypolisen. Det ska bli spännande att se vad Conny och kollegorna hittar på framöver.

/Lillasyster

Det finns en Connolly också…

2008-11-23T21:54:00.005+01:00

En av Lillasysters absoluta favoritförfattare är den irländske författaren John Connolly. När jag tipsar om honom brukar folk svara ”Ja, men honom har jag ju läst, det är ju han med den där…Harry Bosch!” och så ler dom glatt. Och jag är tvungen att förklara hur det ligger till, att dom blandar ihop min John Connolly med Michael Connelly som förvisso inte är helt oäven han heller men att John Connolly är något helt annat. Han är nämligen något så udda som en hybrid mellan Dennis Lehane och… Stephen King kanske? Här möter den klassiska hårdkokta deckaren den något mer suspekta skräck och spökgenren. Ok, det är kanske mer spöken än skräck, men i alla fall.

John Connolly har skrivit en lång svit av deckare som handlar om privatdetektiven Charlie Parker. Parker är en före detta NYPD-snut som dragit sig tillbaka till en liten stad i Maine. Många av böckerna utspelar sig också just där, och för den trogne Stephen King läsaren känns miljöerna märkligt bekanta.

Den första boken i serien inleds med det brutala morden på Parkers fru och dotter. Parker ger sig ut på jakt efter mördaren och får hjälp av sina två märkliga vapendragare Louis och Angel. Louis är en stilig svart yrkesmördare(en sorts moralisk yrkesmördare dock, han verkar mest ge sig på ondingar) som alltid går klädd i märkeskostymer och skräddarsydda skor. Angel är hans något mindre stiliga pojkvän, som mest går klädd i fula träningsbyxor och t-shirts med konstiga tryck. Till yrket är han inbrottstjuv, naturligtvis en mycket skicklig sådan. De är antagligen ett av de märkligaste kärleksparen som lanserats i en deckare.

Men böckerna har också en annan ovanlig ingrediens, nämligen de andar, änglar och demoner som befolkar dem. Charlie Parker ser nämligen sådant som andra inte ser. Han blir hemsökt av andar, och de skurkar han tampas med är inte alltid bara det vanliga klientelet av avskum, här finns också riktiga demoner. Dessutom är Connollys ondingar ofta extremt udda, de ser konstiga ut, är överjordiskt vackra eller groteskt fula.

Det här låter ju hur flummigt som helst, men faktum är att det är riktigt bra. Kanske är det den sorgsna och melankoliska tonen som finns i alla Connollys böcker som gör att det är så lätt att tycka om dem. Kanske är det hjälten Charlie Parker som allvarsam och betryckt lotsar läsaren genom böckerna. Det är vackert, våldsamt och annorlunda.

Några av Connollys böcker har översatts till svenska, jag vill minnas att det är ”Dom som dödar”, ”Den vita vägen” och ”Onda män” (som för övrigt inte handlar om Charlie Parker, utan om en ensam jättepolis på en isolerad ö utanför Maine som kallas för Melancholy Joe, en mycket bra bok ), men de verkar inte längre vara möjliga att beställa via Bokus eller Adlibris. Vill man läsa på svenska får man istället kolla med sitt lokala antikvariat eller på biblioteket. Annars finns samtliga böcker på engelsk pocket. Serien om Charlie Parker inleds med ”Every dead thing”, ytterligare sex böcker i serien finns på pocket, den senaste heter ”The reapers”. Connolly har också gett ut en novellsamling ”Nocturnes” och den underbara boken ”The book of lost things” som är en sorts sagobok, lite i samma stil som Narnia, fast brutalare och roligare.

Lillasyster har svårt att förstå varför Connollys böcker inte slagit i Sverige, dom är ju helt enkelt skitbra! Men kanske är dom för udda för att gå hem hos den svenska deckarpubliken. Men om du gillar Lehane och King så gillar du nog Connolly också. Pröva på en och kolla vad du själv tycker. Läs John Connolly redan idag! Läs mer om John och hans böcker här; http://www.johnconnollybooks.com/index.php

/Lillasyster

Trött på trötta svenska kommissarier? Pröva en Thailändsk dito!

2008-11-21T22:38:00.003+01:00

I Deckarsystrarnas upplysningskampanj om polisers arbetsvillkor runt om i världen har turen nu kommit till Asien och närmare bestämt till Thailand. När du känner att den skånska höstfukten börjar tränga innanför din krage, när vinden viner kallt över Göteborg och snön ligger meterdjup i Kiruna kan det vara uppfriskande att istället låta sig föras till ett hett och myllrande Bangkok . Här, i Bangkoks åttonde polisdistrikt arbetar nämligen Thailands enda omutbara polis, Sonchai Jitpleechep.

Sonchai Jitpleechep är något så originellt som en originell snut. Lillasyster har i alla fall aldrig stött på en polis som Sonchai i någon polisroman, eller film, eller serie. Sonchai är frukten av en högst tillfällig förbindelse mellan en Thailändsk kvinna och en Amerikansk militär. Fadern har Sonchai aldrig haft någon kontakt med, men modern har han istället en tightare relation med. När han inte jobbar som polis extraknäcker han på hennes bordell, ”The Old Man’s Club”. Sonchai är dessutom en djupt troende buddhist, som gärna delar med sig av sin visdom till läsaren, som tilltalas ”farang”, det thailändska ordet för västerlänning.

Hittills har tre böcker utkommit i serien om Sonchai Jitpleechep, den bordellägande mamman och hans korrumperade chef Colonel Vikorn, ”Bangkok eight”, ”Bangkok nights” och ”Bangkok haunts”. Böckerna är skrivna av den engelska advokaten John Burdett som bl a har bott i Hongkong, och i Thailand får man väl förmoda. Böckerna finns inte översatta på svenska, men väl på engelsk pocket till ett ok pris.

Och vad tycker då Lillasyster om böckerna? Ja, vad ska jag säga? Deckarsystrarna har ju som policy att bara skriva om böcker vi gillar och jag är faktiskt inte alls säker på att jag alltid gillar John Burdetts böcker om Sonchai som totalt utmanar min västerländska syn på prostitution. Burdett försöker anslå vad han menar är ett buddhistiskt synsätt på prostitutionen. ”Det blir bättre i nästa liv”, där bordellmamman är en resonabel självständig affärskvinna och flickorna godhjärtade proffs som skickar hem pengar till de fattiga familjerna i norr. Jag vet inte om hans pragmatiska syn på prostitution faktiskt går igen i det thailändska samhället, eller om det snarare avspeglar en västerländsk mans önskningar om sanningen bakom prostitutionen i Thailand.

Om man kan stå ut med detta och inte låter sig bli allt för provocerad så är ändå Sonchai en fascinerande bekantskap. Han rör sig mellan västerländsk vetenskap och österländsk visdom. Här blandas skurkar med överjordiskt vackra transexuella män/kvinnor, prostituerade kvinnor, buddhistmunkar och poliser som är lika tvivelaktiga som skurkarna. John Burdett har onekligen mycket stora kunskaper om det Thailändska samhället och det är spännande att ständigt få sina egna värderingar och sin syn på världen ifrågasatt och förkastad. Dessutom tror både Sonchai och den kvinnliga rättsläkaren på andar, vilket också känns en smula ovanligt, det är ju inte lika ofta förekommande i Ystad om vi säger så. John Burdett följer dessutom en klassisk noir-tradition. Böckerna om Sonchai är verkligen hårdkokta, det här är Bangkok noir!

Så, ska man då läsa böckerna om Sonchai Jitpleecheep? Ja, om man är beredd på att man kommer att bli uppretad och provocerad men också underhållen och fascinerad, då tycker jag att man ska göra det. För hur ofta träffar man på en originell snut nu för tiden?

/Lillasyster

Tävling!

2008-11-20T20:18:00.002+01:00

Ni har kanske redan märkt det. Deckarsystrarnas förkärlek för tillvarons mer stukade individer, bland våra hjältar finns ju t ex Denise Minas Maureen från Garneth Hill -trilogin, Åsa Larssons både sköra och starka åklagare Rebecka Martinsson och Tawni O’dells ofrivillige familjeförsörjare Harley i Avvägar.

Ytterligare en lite trasig hjältinna är Camille Preaker i boken ”Vass egg” av Gillian Flynn. Camille är reporter på Chicago Daily Post och har nyligen skrivits ut från psyket. Hon har nämligen problem med självskadebeteende, och ristar tvångsmässigt in ord i huden. När hennes chef vill att hon ska lämna Chicago för att göra ett jobb i den lilla stad där hon är född accepterar hon och beger sig till Missouri. Och jobbet, ja det består i att bevaka mordet på en ung flicka. Men tillbaka i sin hemstad kan Camille inte bara arbeta utan måste också konfronteras med sitt eget komplicerade förflutna, sin iskalla relation med den avståndstagande modern och sorgen över sin döda syster. Ytterligare ett mord begås och det blir allt tydligare att det finns ett samband mellan Camilles bakgrund och morden på de två unga flickorna.

Vass egg är en väldigt spännande och välskriven bok. Lillasyster gillar förstås hjältinnan skarpt, men boken har också andra företräden som ett bra språk och en juste intrig. Författaren Gillian Flynn säger själv att hon fått sin inspiration från Agatha Christie, men Lillasyster tycker nog att boken påminner mer om just Denise Minas böcker. Hur som helst, den här boken har fått alldeles för lite uppmärksamhet tycker vi. Men, Deckarsystrarna gör nu sitt bästa för att ändra på detta genom att ge dig chansen att komma över ett exemplar genom att delta i vår enkla och trevliga tävling.

För att delta måste du svara på tre enkla frågor;

1. Vilken kvinnlig författare gillar systrarnas Dalmatiner?
2. Vad heter den trötte turkiske kommissarien med åtta barn som Lillasyster tipsar om?
3. Vad är det som är så speciellt med Jens Lapidus kommande bok? (ett tips, detta svar finns inte i bloggen utan får sökas upp på egen hand).

Maila ditt svar till Deckarsystrarna@gmail.com innan den 1 december så deltar du i utlottningen.

Fler deckarbloggar!

2008-11-20T10:26:00.000+01:00

Varför startar man en deckarblogg? Ja, det finns väl många olika svar på den frågan men en gemensam nämnare är väl att man helt enkelt älskar genren. När Lillasyster surfade runt på nätet (sådant som jag ju har tid med eftersom jag lever slackerliv här på landet, i alla fall om man får tro Storasyster) kunde jag inte hitta någon specifik deckarblogg, och eftersom läsandet och skrivandet är ständigt närvarande för mig kom tanken ganska naturligt. Vi gör en kombo! Fortsätter läsa precis som vanligt men skriver ned det vi nu bara diskuterar muntligen med varandra och vips, så har vi en blogg. Och kanske kan den intressera några andra än oss. Vilket vore roligt. Storasyster gillade idén och så satte vi igång.

Nu har Lillasyster börjat få lite mera koll på bloggsfären, en värld som tidigare varit okänd, och se, det finns ju bra och spännande deckarbloggar. En sådan är ”Deckarbiten” som är en synnerligen intressant blogg. Medan syrran och jag mest ägnar oss åt att läsa och skriva om det vi läser om har ”Deckarbiten” koll på det mesta. Här finns allt från boktips från antikvariatets skatter till dagsaktuell debatt. Respekt! Lillasyster är imponerad och rekommenderar ”Deckarbiten” varmt. http://deckarbiten.wordpress.com/ Besök sidan idag!

/Lillasyster

Alla var där: Minnesanteckningar från Wahlström & Widstrands förlagsfest

2008-11-19T21:27:00.005+01:00

Igår var man alltså på sin första riktiga förlagsfest.

Initialt bortkommen och förvirrad leddes jag runt av vår fantastiska förläggare, som introducerade mig för kollegor och författare.

Per Wästberg delade ut W&W:s litteraturpris och höll ett storslaget tal fyllt av så många svåra ord att storasyster drabbades av akut ångest inför sin egen otillräcklighet; en tilltagande känsla av att kanske ha lyckats dupera hela förlaget, som snabbt och effektivt dämpades med mousserande vin.

Vinnaren av litteraturpriset var född 1976 och hade skrivit flera kreddiga böcker: Mer ångest.

I vimlet sprang jag så på Hanna; den första lektören som läste vårt manus och fastnade för det. Ville genast krama om henne, men avstod lyckligtvis från pinsamma ömhetsbetygelser.

Spanade länge och väl efter Lapidus, Falkenland och Lundell, men kunde inte hitta dem. Men annars var det kändistätt med hög kulturfaktor.

Väl hemma i min säng begrundade jag denna nya värld som snart också ska bli min: Livet är märkligt!

/Storasyster

Och dom nominerade är….

2008-11-19T16:26:00.003+01:00

Svenska deckarakademins nomineringar för bästa svenska respektive utländska kriminalroman presenterades den 4 november. Följande böcker är nominerade;

Bästa svenska kriminalroman:
Elva av Arne Dahl. Albert Bonniers förlag.
Varför dog Monica P? av Elisabeth Gilek. Wahlström & Widstrand.
Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson. Albert Bonniers förlag.
Nattfåk av Johan Theorin. Wahlström & Widstrand.
Blot av Håkan Östlundh. Ordfront.

Bästa till svenska översatta kriminalroman – The Martin Beck Award:
Spökskrivaren av Robert Harris. Forum.
En eftersökt man av John le Carré. Albert Bonniers förlag.
Död i gryningen av Deon Meyer. Weyler.
Mordbyn av Andrea Maria Schenkel. Ersatz.
Mörk kust av Peter Temple. Kabusa böcker.

Vilka Lillasysters favoriter är kan ni kanske lista ut, fast å andra sidan har Lillasyster bara läst ”Nattfåk”, ”Varför dog Monica P” och ”Till dess din vrede upphör”. Både Östlundh och Dahl är ju annars utmärkta författare.

När det gäller bästa översatta kriminalroman är Lillasyster tyvärr ännu mer oinsatt. Ingen av de nominerade är läst. Le Carré kommer jag att lämna över till Dalmatinern, Robert Harris bok kommer snart på pocket, så jag avvaktar. Både Meyers och Schenkels böcker låter spännande men hallå… min ekonomi är begränsad, det får hamna på önskelistan till jul. Fast Peter Tempels bok slank visst med i senaste beställningen från Adlibris.

Vinnarna utses vid akademins höstmöte i Eskilstuna 29-30 november 2008.

/Lillasyster

Lillasyster hyllar Åsa Larsson

2008-11-18T17:23:00.004+01:00

Tycker du att det varit tyst från Lillasyster på sista tiden? Det finns en förklaring. Jag har nämligen varit i Kiruna, eller det känns i alla fall så. Efter att ha tillbringat det senaste dygnet djupt försjunken i Åsa Larssons ”Tills dess din vrede upphör” börjar jag nu komma tillbaka till verkligheten igen. Borta är den norrländska vårvintern, det höga fjällen, de frusna älvarna. Istället tornar en typisk mellansvensk novemberstorm upp sig över den sörmländska småstaden där jag befinner mig. Men vad gör väl det. Jag är lyrisk.

I vanliga fall är ju min grej att vara den som plöjer igenom stora kvantiteter av litteratur och avgör om den är spännande eller inte. Storasyster går mer på finliret, pratar om olika stilar och riktningar, stryker under metaforer…ja, ni vet. Men, nu måste jag ändå säga, oj vad hon skriver bra, denna Åsa. Det är vackert, intensivt, närvarande. Här samsas metaforerna med en empati och känsla som är långt över det vanliga. Sällan har jag känt mig så berörd av en romanfigur som av den stukade, kuvade Hjalmar, som i hela sitt liv vandrat runt med skuld och av känslan att ha svikit. Berörd är jag också av den unga Wilma, som förlorar sitt liv i en isbelagd fjällsjö tillsammans med sin älskade Simon i bokens inledning och sedan fortsätter att följa oss genom boken med sina tankar och betraktelser. Och som ni märker är jag helt betagen av de norrländska vidderna. Aldrig förr har jag känt en längtan till Kiruna, men nu känns det plötsligt som om jag måste dit och bara insupa… Och då är jag en tjej som i princip inte går ut mellan oktober och mars.

Jag är så imponerad av Åsa Larssons författarskap. Hon lyckas få sina karaktärer att fortsätta växa i varje bok. De stagnerar inte, går inte på tomgång, utan fortsätter att utvecklas precis som riktiga människor gör. Det är svårt att inte gilla den lätt stukade Rebecca Martinsson, och den coola kriminalaren Anna-Maria Mella. Hon har förövrigt en massa ungar, taskiga relationer med kollegan och är ändå inte trött. Uppfriskande!

Storyn är också bra, men egentligen av underordnad betydelse, det viktiga är inte deckargåtan i sig, utan människorna i gåtan. Vad vi människor gör med varandra och mot varandra i vår strävan efter att bli sedda och älskade. Men ok, själva intrigen då…två ungdomar dyker efter ett sedan länge sjunket flygplan i en fjällsjö. Någon dödar dem och försöker få brottet att se ut som en olycka. Vad som än finns där nere i sjön bör få ligga orört. Ungefär så.
Men är det spännande då? Ja, mycket! Trots att man tidigt får reda på vem som är mördaren hålls ändå spänningen vid liv. Till sista sidan. Precis som det ska vara i en riktigt bra deckare.
Läs den idag!

/Lillasyster

Dagens deppiga nyhet

2008-11-17T15:11:00.001+01:00

I dagens nätupplaga av Svensk Bokhandel läser jag med stor sorg att Karin Alvtegen ska sluta skriva deckare. I alla fall anger hon det som skäl till att hon lämnar Natur & Kultur för Brombergs förlag. Storasyster hoppas innerligen att detta INTE stämmer, men önskar förstås Karin lycka till i framtiden vad hon än väljer att skriva om.

En gång i tiden drev Storasyster ett ljudboksförlag tillsammans med en handfull andra idealister. Vi skulle förändra branschen. Göra ljudböcker lika populära som i USA. Spränga alla försäljningsrekord. Ni fattar…

En av de första författare vi gav ut var Karin Alvtegen, så hon har en alldeles särskild plats i mitt hjärta. Jag minns hur jag satt på tåget, på väg till min första bokmässa och läste manus till ”Svek”, som jag fått av den litteräre agenten Bengt Nordin dagen innan. Och plötsligt var allt på riktigt: I och med att denna otympliga, kaffefläckade pappersbunt låg i mitt knä, i och med att jag ögnade den för branschfolk så lätt identifierbara manustexten - skriven med dubbelt radavstånd - samtidigt som tåget plöjde genom inlandet, kände jag mig för första gång som någon som jobbade på förlag i stället för någon som bara låtsades jobba på förlag.

Och jag gillade det jag läste: Psykologiskt trovärdig spänningslitteratur med driv i varje ord. Det märks att Karin är gammal manusförfattare; den bruden vet verkligen hur man snickrar ihop en historia.

Dessutom, som extra kittlande bonus: I ”Svek” blir bokens huvudperson bedragen av sin man som har ihop det med – håll i er nu – barnets dagisfröken! KAN MAN TÄNKA SIG NÅGOT MER DJÄVULUSISKT???

Läs den alltså idag om du inte redan gjort det!

Och snälla Karin, skriv gärna annan litteratur också och jobba med vilket förlag du vill, men sluta för guds skull inte skriva deckare - du behövs därute i mörkret!

/Storasyster

Dalmatiner i riskzonen

2008-11-16T09:06:00.001+01:00

Jag skriver i all hast medan deckarsystrarna är ute och sörplar på söndagslatten eller vad de nu sysslar med. Jag är alltså systrarnas dalmatiner. Hur de exakta ägarförhållandena ser ut kan vi lämna därhän. Låt oss bara konstatera att min roll är att vara dekorativ och lydig. Min plats är på hallmattan och det här inlägget kommer inte att ses med blida ögon av systrarna. Straffet blir hårt men det kan inte hjälpas, jag har ett uppdrag att utföra. Någon måste föra fram åsidosatt spänningslitteratur i ljuset!

En lika välkänd som oläst sådan genre är spion-/agentromanen. Den genomsnittliga spänningsläsaren är kvinna och trettionågonting och genren appellerar inte på henne. Det beror delvis på okunskap. Dels förknippas genren ofta med John Le Carré och Graham Greene, två sävliga jättar som alla känner till och respekterar men aldrig orkar läsa. Lika lite som jag skulle tipsa en deckarnovis att börja med Agatha Christie skulle jag rekommendera en nybörjare Le Carrés Smiley-trilogi som start. För det finns nämligen färskare, mer lättsmälta alternativ. Men genren ses också ofta som alltför manlig. Nu är jag ju hane själv, om än snöpt, men det är inte därför jag gillar genren, som faktiskt rymmer fler namn än testosteronförfattare som t ex Robert Ludlum och Tom Clancy.

Charmen med spionromanen är att den går steget längre än deckare. Den rör sig ofta bortom deckardualismen ont och gott, snutar och skurkar. Världsbeskrivningen målas inte så svartvit som undertecknad utan går i en novemberdaskig gråskala, där rätt och fel får definieras av den planhalva man spelar för, eller av nöden. Mot en sådan fond förtätas det psykologiska spelet mellan karaktärerna så att det slår gnistor mellan raderna. Nu finns det förstås deckare och thrillers som stämmer in på den beskrivningen, men de hör lite till undantagen trots att de ofta blir väldigt populära.

Varför inte testa genren? Börja med något dagsfärskt som inte bjuder så stort tuggmotstånd för en inskolad deckarläsare. Mitt förslag är Stella Rimington. Liksom många andra författare i genren har hon ett förflutet i den verkliga agentvärlden. Hon var tidigare omtalad första kvinnliga chef för brittiska underrättelsetjänsten MI5. Numera är hon ungdomlig panschis och spottar ur sig romaner i rask takt. Hört talas om henne? Trodde inte det. Men det har man i såväl Norge, Danmark som Finland sedan flera år tillbaka. Först i år kom hennes första bok, I riskzonen (urspr.: At Risk), ut på svenska.

Rimington är inte den vassaste pennan i vare sig spion- eller deckarlådan, men hon vet hur man bjuder på helt OK spänning. Hennes böcker är egentligen väldigt lika en typisk modern deckare i formatet. Huvudpersonen, Liz Carlyle, är en kvinna i karriären med en jobbig morsa, ett ofrivilligt singelskap och en biologisk klocka där visaren pekar på elfte timmen. Men som sådan är hon vare sig polis, journalist eller rättspatolog denna gång, utan anställd vid MI5:s antiterroravdelning. I boken I riskzonen får hon ett mardrömsfall på halsen. Man har fått indikation på att en ”osynlig” rör sig i landet, dvs en infödd person med engelskt utseende som blivit islamistisk terrorist. Han, eller hon, måste spåras i tid. Och klockan går. Vov!

/Dalmatinern

Lillasysters lördagspocket

2008-11-15T22:06:00.003+01:00

Ibland vill man faktiskt inte läsa om vampyrer, dysfunktionella relationer och socialrealism. Ibland vill man bara läsa en alldeles vanlig spännande deckare. Man vill helt enkelt bara läsa för att bli underhållen. En författare som är stabil och pålitlig är Michael Connelly. Det han skriver är kanske inte stor konst, men det är alltid ett gediget hantverk. Hans deckare om LA-snuten Harry Bosch är alltid säkra kort om man står och trampar vid pockethyllan och inte vet vad man ska välja.

Nu har boken om hans nya hjälte kommit på pocket. Hjälten heter Michael Haller och är advokat, boken heter ”I lagens limo”. Det sämsta med den här boken är titeln. Den för tankarna till misslyckade filmtitelsöversättningar från 50-talet. På originalspråk heter den ”The Lincoln Lawyer” , vilket är bra mycket coolare. Hur som helst syftar titeln på Michael Hallers arbetsplats, eller kanske avsaknad av den. Han har nämligen kontoret i sin bil, en Lincoln… Michael Haller är ingen stjärnadvokat. Han tar sig fram genom att försvara tvivelaktiga motorcykelgäng och småtjuvar, alltid på jakt efter nya pengar för att kunna finansiera boende och underhåll till sin exfru och dotter. Men så en dag får han en drömklient. En rik ung man som anklagas för en grov misshandel på en prostituerad. Och som svär att han är oskyldig. Michael Haller tar sig an fallet och upptäcker snart att det som till att börja med verkade vara lättförtjänta pengar visar sig vara betydligt mer komplicerat än så.

Det hela utvecklas till ett klassiskt rättegångsdrama kryddat med en stor dos hårdkokt deckarjargong och sköna noir-vibbar. Det är snyggt hopsnickrat och hela tiden väldigt spännande. Mycket juridik förstås, men Connely är en pedagogisk berättare som får de mest konstfärdiga juridiska trick att bli begripliga. Längtar du efter en smart, underhållande page-turner med en hjälte (eller kanske snarare anti-hjälte) man inte kan låta bli att gilla skriven i klassisk amerikansk deckaranda ska du läsa den här boken.

/Lillasyster

Storasyster tipsar om fler tjejer du kan lita på

2008-11-15T11:20:00.005+01:00

Lillasysyster fruktade att vi inte lyft tillräckligt många kvinnliga författare. Och det är ju illa. Om det stämmer.

Så därför kommer ytterligare ett tips på en fantastisk kvinnlig deckarförfattare; Denise Mina.

Denise böcker utspelar sig i Glasgow. Personligen föredrar jag Garnethilltriologin, som handlar om den lätt neurotiska och med stor ömhet beskrivna antihjältinnan Maureen O’Donnel.

Maureen har det inte lätt: hon har suttit på hispan, hon har smak för whiskey och gifta män. Hon är så mänskligt ofullkomlig att storasysterkänslorna genast väcks till liv.

Miljöbeskrivningarna är verklighetstroget skitiga och ruffa utan att någonsin tippa över åt det sentimentala. Det är realistisk, man är där: Går längs dessa ändlösa regnvåta gator i Glasgows mindre bemedlade förorter. Träffar kompisarna, som heter typ Angus och Siobhain. Dom är också arbetslösa, såklart. Och spottar inte heller i glaset.

Det är dråpligt, träffsäkert och underhållande. Och väldigt spännande. Vad kan man mer begära av en bra deckare?

Läs garnethilltriologin idag! Första boken heter ”Död i Garnethill”. Finns på pocket, så du har ingen ursäkt…

Sedan har Denise också skrivit om Glasgow-journalististen Paddy Meehan. Också jättebra. Men börja med Maureen, hon är bäst!

/Storasyster

De döda måste tala...

2008-11-14T22:18:00.006+01:00

Det har blivit en faslig övervikt på manliga författare här på bloggen. Man skulle kunna tro att vi inte läser kvinnliga deckarförfattare, men det gör vi visst. Med stor behållning. Karin Alvtegen och Åsa Larsson är två av de absoluta favoriterna. En annan bra kvinnlig deckarförfattare är Elisabeth Gilek. Hon debuterade för några år sedan med ”Jessica Jungs saknad”, en riktigt bra debutroman som handlar om den 30-åriga Jessica vars pojkvän mördas. Nu har del två i den tänkta trilogin kommit, ”Varför dog Monica P”. Den stora liberala dagstidningen hade en inte alltför snäll recension av den här boken så förväntningarna var kanske inte allt för höga inför läsningen. Men, sällan har en recension känts så orättvis! Det här är en riktigt, riktigt bra bok.

Boken inleds med att en kvinna vaknar upp. Hon är osäker på var hon befinner sig, och varför människor reagerar så konstigt i hennes omgivning. Hon försöker kommunicera med dem men upptäcker att det inte går. Sakta börjar hon förstå att hon är död, mördad.

Att låta de döda tala i kriminalromaner har förekommit tidigare. Mons Kallentoft låter t ex de dödas tankar sväva omkring i sina senaste böcker, men i ”Varför dog Monica P” är huvudpersonen inte lika eterisk som Kallentofts röster. Hon känns väldigt påtaglig och konkret, trots att hon inte längre är levande. Påtaglig på ett skönt sätt. Hon känns helt enkelt äkta och verklig.

I boken blandas sedan huvudpersonens minnen av sitt liv med scener från bårhuset. Ibland blir det en smula makabert, det är faktiskt lite äckligt när hon betraktar sin egen obduktion. Men det blir aldrig för mycket, precis när man tycker att det räcker med patologi bryts scenen med en återblick. På detta sätt lär vi känna huvudpersonen, hennes bakgrund och de händelser som sakta leder mot det oundvikliga slutet.

”Varför dog Monica P” är en originell, underhållande och sorglig bok. Lillasyster som är känd för att vara totalt osentimental får faktiskt tårar i ögonen (ok, det är när huvudpersonens hund måste avlivas, men i alla fall). Språket känns naturligt och okonstlat och flyter fram över sidorna. Karaktärerna är trovärdiga och nästan inga trötta kriminalpoliser syns till. Och hela boken är snyggt komponerad. Ett bra romanbygge helt enkelt. Än så länge finns den bara inbunden, tycker man att det är för dyrt och vill vänta på pocketutgåvan kan man istället läsa ”Jessica Jungs saknad”. Läs den ena, eller den andra, idag!

/Lillasyster

P.S Det här inläggets titel är lånat från den legendariska kriminalkommissarien Otto Wendels memoarer, "De döda måste tala" , från 1959, spännande om brottsplatsutredningar. Stod också i vår bokhylla när vi växte upp. Läskigt förstås, men svårt att låta bli att läsa ändå. Läs den om du kommer över den på något antikvariat.

Parasiten...

2008-11-14T08:24:00.003+01:00

Ska genast springa ut och införskaffa "Parasiten". Jag gick ju faktiskt på den där skolan, Handels alltså. Och det var sent 80-tal. Kan liksom inte påminna mig en enda kanrklangare, eller namedroppare. Bara en massa nördar (inklusive mig själv) med höga betyg och taskigt socialt liv...

/Storasyster

Lillasyster går på bio

2008-11-13T22:35:00.004+01:00

Det här är en bokblogg. Vi gör inte filmrecensioner. Med ett undantag. John Ajvide Lindqvist.

Ni som har följt vår blogg har kanske en anat en viss besatthet kring denna författare. Vi tycker helt enkelt att han är…outstanding. (Det är härligt att få ha idoler fast man passerat puberteten.) Därför har vi också gått och väntat och längtat efter premiären på ”Låt den rätte komma in”. Varje gång filmen har vunnit pris vid någon avlägsen filmfestival har en missunnsam känsla spridit sig i kroppen. Varför ska dom få se den, och inte vi? Men i slutet på oktober var det äntligen äntligen dags. Premiär på filmen. Och lillasyster fick gå på bio.

Och hur var det då? Oj, vad svårt att svara på. Sällan har känslorna efter en film varit så motstridiga. Låt den rätte komma in är en av de böcker som verkligen berört mig mest under de senaste åren. Den är omläst ett antal gånger. Älskad. Analyserad. Det är egentligen svårt att säga varför boken berör på detta sätt. Kanske för att bokens huvudperson är ungefär jämngammal med mig (då alltså…inte nu, jag har fyllt tolv för ganska länge sedan) vilket gör att tidsandan är rysligt välbekant. Kanske för att Ajvide beskriver miljöer som man lätt kan relatera till om man är uppväxt i Stockholm, eller kanske för att han verkligen minns hur det känns att vara tolv år. Sedan är skräcken och vampyrerna bara bonus.

Och filmen lyckas också förmedla detta, i alla fall delvis. Filmen följer bokens handling ganska väl, även om man hoppar över vissa bitar, vilket väl är oundvikligt. Handlingen kretsar kring 12-årige Oskar som bor i Stockholmsförorten Blackeberg. En dag flyttar en flicka, Eli, in på samma gård och de två blir vänner. Men Oskar upptäcker snart att det är något som är konstigt med Eli…

Det bästa med filmen är just de unga skådespelarna som är fantastiskt bra. De lyckas verkligen vara trovärdiga och äkta, utan att för den sakens skull kännas som drillade amerikanska barnskådisar. Även de vintriga miljöerna fungerar. Det är vackert och känns märkligt välbekant, trots att filmen delvis är inspelad i Kiruna, där lillasyster aldrig satt sin fot. Svårare är det med tidsandan. Det känns inte riktigt som tidigt åttital, snarare sent sjuttiotal. Oskar har lite för mesiga kläder, även för att vara en lite mesig kille. Och den ubercoola och farliga storebrorsan till Oskars värsta antagonist och mobbare har skjorta under collegetröjan. Skjorta under tröjan! I min Stockholmsförort hade garanterat inga ubercoola bröder skjortor under collegetröjan. Det här är naturligtvis bara detaljer, men detaljer som illustrerar svårigheterna med filmen för någon som verkligen verkligen gillar boken. Det ser ju inte ut som det gör i min bok! Och det är det som gör att det emellanåt blir lite besvärligt att se filmen.

Men ska man då gå och se filmen? Så här lyder lillasysters råd; har du läst boken, köp dina biobiljetter redan idag men gör dig beredd på att det kanske inte är just din bok som visas på duken! Har du sett filmen men inte läst boken? Gå genast och sätt dig i skamvrån, men passera en pressbyrå på vägen och inhandla ett exemplar av boken.

/Lillasyster

Dagens pockettips

2008-11-13T21:34:00.001+01:00

Ibland läser man böcker som överraskar. Parasiten av Fredrik Ljung är en sådan bok. Boken som delvis är självbiografisk handlar om Henrik, en ung kille som tar examen från Handels i Stockholm och därefter börjar jobba i finanssvängen och samtidigt påbörjar en missbrukarkarriär. Det är så lätt göra misstaget att tro att ”Parasiten” är skriven av en Handelskille som vill berätta sin historia men har bristande litterära kvaliteter. Mer vilja än talang liksom. Och oj så fel man kan ha. Parasiten är en otäck, elak och sorglig bok om en ung människa med vacklande självkänsla som gör allt för att orka stå ut med sig själv. Språket är rappt och ettrigt. Miljö och personbeskrivningarna mycket elegant utförda. Enligt hemliga källor med unik insyn i lärosätets slutna krets lyckas Fredrik Ljung verkligen beskriva de stämningar som fanns på Handels i slutet av 1990-talet, om än något tillspetsat. En miljö där framgång, prestation och yta var den heliga treenigheten.

”Parasiten” är ingen deckare, men det är onekligen en sorts spänningsroman, som flirtar både med ”Snabba cash” och ”American psycho”. Här namedroppas klädmärken och krogar, här figurerar sunkiga langare och obehagliga knarkbossar. Boken beskriver Henriks uppgång och fall i ett rasande tempo. Det är hela tiden spännande och det är nästan omöjligt att sluta läsa. Och det som griper tag allra mest är det starka och nyanserade porträttet av Henrik . Det är svårt att inte bli berörd av den här boken. Du kanske inte kommer att gilla den, du kommer definitivt inte gilla Henrik, men du kommer att bli berörd. Läs den idag!

Att lyssna är också att läsa

2008-11-13T21:29:00.002+01:00

När man är storkonsument av pocket inträffar då och då fenomenet att pockethyllan plötsligt blir tillfälligt utläst. Man står i bokaffären (eller för all del på ICA, den som kom på att man kunde börja sälja kvalitetspocket i mataffären borde få pris) och upptäcker att man har läst det mesta i deckarhyllan. Och det som finns kvar vill man av olika skäl inte läsa. Det finns då några knep man kan ta till för att få böckerna att räcka lite längre. Det ena är att köpa böckerna på originalspråk (för mig är det bara aktuellt med engelska, annars skulle det tyvärr ta väldigt lång tid). Det andra är att lyssna på en bok istället, det tar nämligen bra mycket längre tid än att läsa samma bok.

Att lyssna på böcker är helt suveränt. Man kan göra andra saker samtidigt som man läser, köra bil, rulla barnvagn, springa i löpspåret eller vad som nu behövs göra. Man får också en annan relation till boken, det är något speciellt med detta att höra någon annan läsa orden. Det blir tydligare på något vis. Några av mina allra bästa läsupplevelser är just från böcker som jag lyssnat på.

En av sommarens stora läseupplevelser var ”Aldrig fucka upp” av Jens Lapidus. DN hade ju helt plötsligt ett fantastiskt erbjudande, man kunde ladda ner den gratis. Underbart! Hörde du till dem som gjorde det men fortfarande inte lyssnat? Sätt då genast igång och gör det. Aldrig fucka upp behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Handlingen kretsar kring den unga invandrarkillen Mahmud, den halvkorrumperade polisen Thomas och ex-legosoldaten Niklas. Allt är cyniskt, skitigt och riktigt riktigt svart. Inspirerad av Ellroy skapar Lapidus sin egen genre ”Stockholm noir” . Och oj vad bra det blir. (Har du inte läst Ellroy, skicka iväg en beställning redan ikväll hos din internetboklåda! De bästa är enligt lillasyster ”Den svarta dahlian”, ”Den stora tomheten” och ”LA konfidentiellt”.) Det är Jonas Malmsjö som läser boken och han lyckas verkligen hitta rätt ton. Han läser på ett ganska neutralt sätt, som passar bra med det korthuggna språket och som låter innehållet tala för sig själv. Behärskat, inga excesser. Det är så elegant.

Det finns naturligtvis flera orsaker till att Lapidus är så bra. Han är nydanande och skriver på ett sätt som känns skönt osvenskt. Det är väldigt spännande, man kan verkligen inte lägga ifrån sig boken (eller i det här fallet stänga av datorn, jag låg vaken och lyssnade natt efter natt). Men framförallt är Lapidus faktiskt väldigt trovärdig. Min frisör, som inte bara är frisör utan också en smart bokkritiker har gått i skola i ett område som är ganska likt Alby och hon tycker att hans beskrivning av förorten, snacket och dess invånare har en autencitet som känns ovanlig. (Hon har för övrigt sagt det mest träffsäkra som någonsin sagts om ”Milleniumtriologin”: ”Typiskt journalistspråk, det blir jämt så där när journalister ska skriva, de bara refererar hela tiden. Först gjorde han det, sedan det, därefter det. Och sedan avslutade han med det. Det är som när jag var fem år och refererade innehållet i Bamse för mamma.”) Och beskrivningen av Niklas, en legosoldat i psykologiskt sönderfall är så skickligt gjord att man funderar på hur Lapidus har kunnat skriva den utan att först prya på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning ett halvår eller så.

Jo, jag inser att det här håller på att gå över till ett helt onyanserat idolportträtt av Jens Lapidus, men så bra tycker jag att han är. Men det kanske bara beror på att jag lyssnade på boken? Gör som lillasyster. Ladda ned och lyssna redan idag.
/Lillasyster

Trött på trötta svenska kommissarier? Pröva en turkisk dito.

2008-11-12T19:25:00.008+01:00

Ibland är det plågsamt att läsa kriminalromaner. En av de mest obehagliga känslorna som finns är att vara trött. Inte lite sömning alltså, utan uttröttad. Så där som man blir om man är småbarnsförälder med en nyfödd bebis med kolik, eller har allvarliga ekonomiska problem som måste ältas om natten, eller segdragen influensa…ja ni fattar. Och i polisdeckare är ju alltid alla poliser så trötta. De jagar onda mördare, kämpar mot klockan för att hindra att nya brott begås, sover tre timmar per natt innan de är tvungna att fullständigt utmattade gå och hålla presskonferens. Arma människor. Man vill bara skrika ”men ge honom/henne en natt ledigt då!”. Finns det inga andra poliser på Wallanders, Winters eller Huss rotlar? Och hur smart blir man egentligen när man har sovit 12 timmar på en vecka? Hur många skurkar kan man fånga? Är polisfacket informerat om dessa grava missförhållanden?

Nu kanske det låter som om deckarsystrarna inte gillar dessa kriminalkommissarier. Det gör vi ju visst, de är nästan som familj för oss. Men ibland kan det ju vara skönt med omväxling. Och då kan man testa en trött turkisk kommissarie istället. Lär känna den kedjerökande kommissarie Cetin Ikmen vid Istanbuls mordrotel. Han är förvisso också trött, vilken heltidsarbetande åttabarnsfar skulle inte vara det? Han har dessutom en demenssjuk pappa att ta hand om, och en olycklig polisassistent vid namn Suleyman som enda stöd i sina utredningar.

Böckerna om kommissarie Cetin Ikmen är skrivna av Barbara Nadel. Hittills har det utkommit fem böcker på svenska, varav fyra finns på pocket. Den första boken i serien är ”Belsassars dotter”, om man nu vill börja i rätt ordning. Det är kul att läsa Nadels böcker om Ikmen just för att de är både olika och lika de vanliga polisdeckarna. Miljöbeskrivningarna av Istanbul är exotiska, intrigerna och de olika personerna känns originella samtidigt som polisarbetet känns bekant. Vissa saker är uppenbarligen desamma oavsett om man är verksam i Istanbul eller Ystad.

/Lillasyster

Biblioteket är all folkbildnings moder… Heta boktips från -82

2008-11-11T21:13:00.009+01:00

Efter att Maria Lang-vurmen lagt sig för oss systrar var det dags att ta ett nytt steg i vår deckarutveckling. Detta gjordes med hjälp av den fantastiska institution som kallas för bibliotek.

Varje sommar åkte hela familjen iväg på semester till det röda soldattorpet i Södermanland. Vi var där minst fem veckor i stöten. Traditionsenligt åkte då mamma, storasyster och lillasyster i samlad tropp till biblioteket i Vingåker för att låna böcker (Ett fantastiskt bra bibliotek för övrigt, var där förra sommaren och insåg att deras utbud är betydligt större än på vilket förortsbibliotek som helst i Stockholm). Vi talar om tidigt åttiotal, en tid då deckargenren knappast var så stor och kulturellt accepterad som idag. Deckarna hade lika mycket plats som Sci-fi romanerna på bibblan. En hylla var. Utom i Vingåker, där sortimentet var det dubbla, två hyllor. Med noggrannhet och stort allvar letade vi bland titlarna, förkastade Kommissarie Maigret, tog en och annan Agatha Christie till nåder, och läste om allt av Sjöwall-Whalöö innan sommaren var över. Det finns förstås några böcker som har lämnat ett mycket stort intryck och onekligen påverkat den framtida riktningen för vår deckarsmak. Här kommer några boktips från då. Har ingen aning om de är lika bra nu, men det kan vara värt ett försök.

Ira Levin var kanske inte världens mest produktiva författare, men han lyckades med att ge ut några riktigt bra böcker varje decennium från femtiotalet och framåt. 1953 skrev han Bädda för död, som jag minns som otroligt läskig och bra. Handlar om en manlig psykopat som mördar… systrar. Har förresten filmatiserats långt senare, med Matt Dillon i huvudrollen, svensk titel ”En kyss före döden”.

Rosemarys baby behöver väl ingen ingående presentation. Den kom ut 1967 och handlar om ung kvinna som blir gravid… men vem är egentligen fadern? Och vilka är dom konstiga grannarna? Vi tyckte inte att den var läskig då, men för varje omläsning blir den allt läskigare. Också en suverän film, med en ung Mia Farrow i huvudrollen.

Pojkarna från Brasilien är från 1972 och innehåller otäcka nazister i Sydamerika, en ond plan och en massa mord på medelålders män. Lillasyster tyckte att boken var fantastisk!

Ed McBain var nog den moderna polisromanens pappa. Den första Ed McBain som vi läste lånades förstås på biblioteket i Vingåker och hette ”Länge sen vi sågs”. Den var fruktansvärt otäck och inleddes med en målande beskrivning av mordet på en blind man. Lillasyster blev vettskrämd, livrädd och väldigt förtjust. Boken kom att följas av många många fler McBain, men ingen var riktigt lika bra.

En annan författare som för evigt är förknippad med myggor, stackmoln och bruna badsjöar är Jan Mårtensson. I bokhyllan på biblioteket fanns ett antal av hans böcker. Till att börja med var vi skeptiska men både mor och döttrar blev sedan stormförtjusta i antikhandlare Homan och hans siameskatt Cleo. En av favoriterna var ”Drakguldet” där Homan firar midsommar i Kilsbergen och mystiska saker händer i bergslagsskogarna. Miljöerna hjälpte förstås till att ytterligare öka lillasysters fascination för Bergslagen. Just nu håller lillasyster faktiskt på och läser en Homandeckare, den första på många år. Detta är förstås en otrolig nostalgitripp, för trots att Homan nu befinner sig i en värld med internet och mobiltelefoner är det samma Homan som då. Han har bokstavligen inte åldrats alls sedan barndomens somrar och siameskatten Cleo lever och har hälsan. Det är skönt att något är beständigt.

/Lillasyster

Storasyster gå jobbet?

2008-11-11T16:09:00.002+01:00

Kära storasyster! Lillasyster har under eftermiddagen läst den pedagogiska boken "Gå jobbet" för att försöka förstå vad arbete egentligen innebär. Rekommenderas som gåva till barn under två år, korkade småsystrar eller till dryga äldre syskon.

/Lillasyster

P.S Återkommer under kvällen med några coola deckartips från 80-talets bibliotekshyllor.

Storasyster har väl viktigare saker för sig...

2008-11-11T11:22:00.000+01:00

Det ska jag verkligen göra. Direkt. För det är inte så att jag har annat att göra. Jobba tex. (Är det för att jag är storasyster som jag prioriterar så förståndigt??)

/Storasyster

Viktigt meddelande till Storasyster (och er andra)

2008-11-11T08:50:00.004+01:00

Idag signerar Dennis Lehane sin nya bok "Ett land i gryningen" på NK Bok i Stockholm kl 12.30.

Storasyster, spring över dit på lunchen, ta med alla sönderlästa pocket och införskaffa två ex av hans nya (som visserligen inte är en deckare, men ska vara väldigt bra i alla fall). Få dem signerade. Ta gärna ett idolporträtt med din mobilkamera och mms:a det till mig. Ni andra som befinner er i Stockholm, vallfärda dit ni också.

/Lillasyster (i den sörmländska myllan, långt från NK)

Tre skäl till varför du måste läsa John Ajvide Lindqvist

2008-11-10T20:51:00.008+01:00

John Ajvide Lindqvist.
John Ajvide Lindqvist.
John Ajvide Lindqvist.

Vi mässar högtidligt Hans namn som inledning till vårt manusmöte. I stearinljusets sken blir orden till ett monotont mummel.

Ok. Det är inte sant. Men det skulle kunna varit det. John Ajvide Lindqvist skriver nämligen så fruktansvärt bra att han förtjänar att bli dyrkad. Idoliserad. Och om du ännu inte hunnit läsa någon av hans böcker kommer här tre goda skäl till att göra det omgående:

1. Du är trött, trött, trött på dålig spänningslitteratur. Du vet hur det känns: motståndet inför att ta dig an ännu en halvalkoholiserad landsortssnut som ska lösa mordet/morden på den unga kvinnan/de unga kvinnorna i det pittoreska lilla samhället. De grunda karaktärsbeskrivningarna, de ointressanta miljöerna. Du behöver mer. Du förtjänar mer. Det är dags för John Ajvide Lindqvist. Njut av betongrealismen i miljonprogrammets Blackeberg. Möt karaktärerna som engagerar; det utsatta barnets utanförskap i ”Låt den rätte komma in”, en pappas såriga sorg i ”Människohamn” och psycho-Doris som tar en gruvlig hämd på ålderns höst i ”Pappersväggar”.

2. Du behöver uppdatera dig på genren. Du har inte läst skräck sedan Anne Rice ”En vampyrs bekännelser” eller ännu värre; sedan du läste dammiga klassiker av Stoker/Poe/Shelley. Då är det dags att läsa John Ajvide Lindqvist. Det märks att han älskar genren, att han känner alla dess oskrivna regler och hela tiden medvetet väljer hur han ska förhålla sig till dem. Ändå lyckas han få allting att kännas så… trovärdigt. Och modernt. Äsch, nu blir jag tårögd igen...

3. Passa på att bekanta dig med ett författarskap som du kommer att få höra mycket om i framtiden! John är begåvad. John är produktiv. John är en veritabel romanmaskin där han sitter ute på sin skärgårdsö. Nu slår han internationellt också. Och blir film. Hatten av!

/Storasyster

Dagens pockettips

2008-11-10T14:58:00.006+01:00

Ni vet hur det kan vara med vissa deckare. Mycket text och mycket blod. Psykopatiska seriemördare som sprider skräck omkring sig och detaljerade mordplatsscener. Trötta kriminalkommissarier som kämpar mot klockan och aldrig aldrig någonsin får sova. Lite för långa, lite för många ord. Lite för mycket helt enkelt. Nu menar inte jag alls att den typen av deckare behöver vara dåliga, tvärtom, de kan vara väldigt underhållande, men man blir inte så himla känslomässigt berörd av dem. Det är inte alltid en stor läsupplevelse. Men sen finns ju det motsatta också. Böcker som är sparsmakade, där varje ord har en funktion och där författaren vill något mer än att bara skrämmas och få läsaren att bli lätt illamående. Storasyster har tidigare skrivit om sin beundran för Tawni O'dell och nu vill Lillasyster fylla på med Thomas H Cooks ”Där tvivlet gror”. Den är precis så där fantastisk att man verkligen blir drabbad av den.

Handlingen är enkel, en liten flicka försvinner efter det att en tonårig pojke suttit barnvakt åt henne. Pojkens pappa, som tidigare levt ett lugnt och stabilt familjeliv befinner sig plötsligt i en mardröm, där han inte längre vet vem hans son är. Fokus i boken ligger egentligen inte på själva deckargåtan utan på vad som händer inom familjen, och det är här den verkliga dramatiken utspelar sig.

Där tvivlet gror är en bok som handlar om föräldraskap. Om föräldrars drömmar om sina barn, om vilka förhoppningar och illusioner man som förälder skapar och vad som händer när barnet inte uppfyller de önskningar man har. Den handlar om föräldrars kärlek till sina barn och hur långt man är beredd att gå för den man älskar.

Det här är en sorglig, vacker och spännande berättelse som också fick Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2007. Läs den!!

/Lillasyster

Rättelse

2008-11-09T15:19:00.001+01:00

Känner visst behov av att tydliggöra en sak: jag ägnar mig inte åt att sluka nobelpristagare och annan kreddig finlitteratur i någon större utsträckning. (Men jag känner ofta att jag borde göra det – och att min oförmåga att hinna med alla underbara böcker som ligger staplade på golvet runt min säng är tecken på någon sorts karaktärsbrist…). Så lillasyster har delvis rätt. Men bara delvis…

/Storasyster

Lillasysters farsdagstips!

2008-11-09T10:55:00.014+01:00

Idag är det fars dag och det är klart att pappa ska ha en deckare. Om det nu inte vore för att vi inte har någon tradition att fira fars och mors dag i vår familj. Jag vill minnas att vi fick lära oss att detta var högtider som skapats av samvetslösa affärsmän som ville tjäna pengar. (Jag inser att det låter som om våra föräldrar var väldigt mycket vänster när vi växte upp, men det var dom faktiskt inte alls. Vi vet fortfarande inte vad vår far röstar på trots ihärdiga påtryckningar genom åren…)

Hur som helst är det förstås trevligt att ge bort en riktigt bra bok till pappa och här kommer lillasysters tips för dig som är ute i sista minuten;

"Den som dödar draken" av Leif GW Persson. Otäcke kriminalkommissarien Evert Bäckström får blomma ut fritt i denna bok. Det är elakt, sarkastiskt och väldigt väldigt kul.

Vad som helst av Dennis Lehane för att han är så bra. Storasysters favorit är "Patient 67", lillasyster gillar det mesta, men varför inte "Ingenting är heligt" som nyligen kommit på pocket. Knepig far och dotter relation där förresten.

Övertyga pappa om att skräck är kul. Tvinga honom att läsa "En hjärtformad ask" av Joe Hill. Avdankad rocksnubbe i medelåldern köper ett spöke på e-bay. Det är genialt. Dessutom skrivet av Stephen Kings son. Kan det bli bättre?

/Lillasyster

Lillasyster går Mörkrets väg…

2008-11-09T10:30:00.008+01:00

Det är så typiskt Storasyster. Först drar hon upp Vonnegut och Shute i en deckarblogg och sedan beskriver hon hur hon stryker under snygga metaforer i ”Avvägar”. Vi har väldigt olika sätt att förhålla oss till litteratur. Lillasyster blir nämligen lätt uttråkad av för många snygga metaforer . Hon har nämligen aldrig lämnat bokslukaråldern, vilket innebär att för svårgenomtränglig litteratur blir lagd åt sidan. Den går ju inte att sluka! Det här sättet att närma sig böcker får naturligtvis vissa konsekvenser. Å ena sidan blir det väldigt många böcker lästa, ibland blir det nästan en bok om dagen, men oftast mellan tio och tjugo böcker i månaden. Å andra sidan finns risken att missa riktigt bra böcker som bjuder för mycket motstånd till att börja med.

Ibland lyckas jag dock hålla ut och slutföra en bok som till att börja med varit seg. Och då kan det verkligen belöna sig. Ett exempel på det är den fantastiska ”Vi måste tala om Kevin” av Lionel Shriver. En bok som jag kommer att återkomma till när Storasyster äntligen lyckas ta sig igenom den (he he, nu måste hon läsa den…). Ett annat är ”Mörkrets väg” av Michael Cox. Mörkrets väg är en sådan där bok som inte är helt lätt att placera i ett fack. Vet inte om den står på deckarhyllan eller bland romanerna, men det är helt klart en slags spänningsroman och den innehåller mord, svek, lögner och besatthet. Vanliga deckaringredienser alltså. Handlingen utspelar sig i det viktorianska England, med London i fonden . Den inleds med ett mord på en helt oskyldig person som huvudpersonen begår och på så sätt introduceras man för bokens jag och berättare. Till att börja med gick det väldigt trögt att läsa den här boken. Det är svårt att förklara varför, kanske är den lite för omständlig och detaljerad för min smak. Möjligen var det också svårt att inledningsvis ta till sig språket och karaktärerna. Men, när man väl kommer in i den här boken så är den nästan hypnotisk. Miljöskildringarna från det viktorianska London och den engelska landsbygden är fantastiska, intrigen skickligt ihopvävd och hela boken är otroligt genomarbetat på ett sätt som känns ovanligt (i alla fall för en bokslukande lillasyster). Men den stora behållningen är porträttet av huvudpersonen. En författare har lyckats när man efter att ha läst ut en bok kommer på sig själv med att fortsätta grubbla över vad man egentligen tycker om en karaktär. Gillar man honom eller inte? Kan man förstå hans motiv, kanske till och med ursäkta dem eller är han en bitter, fullfjädrad psykopat? Huvudpersonen i Mörkrets väg stannar kvar långt efter att boken är avslutad. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag egentligen tycker om honom.

/Lillasyster

Tawni O'Dell äger!

2008-11-08T19:50:00.008+01:00

Efter att ha avslutat ”Avvägar” infinner sig den nu bekanta blandningen av upprymdhet och smärtsam insikt om de egna begränsningarna. Det är alltid lika fantastiskt/ förkrossande att möta nya författarskap som lågmält men handfast påminner en om vilken rookie man är.

I avvägar beskriver Tawni O’Dell en avfolkad avkrok av Pennsylvania där gruvdriften för länge sedan avvecklats – och med den har också hoppet om en bättre framtid slocknat. Harley är med sina 19 år familjeförsörjare till småsyrrorna efter att mamman hamnat i fängelse. För att ha skjutit pappan. Ni fattar… Detta är misery-literature på när den är som bäst: Husvagnar, besök på Shop-Rite, pick-up’s och nedlagda gruvkontor utgör fonden för berättelsen som cirklar kring huvudpersonen och hans försök att lösa gåtan om sin familjs stora trauma.

Harley själv är härligt dysfunktionell; han kan varken härbärgera eller tolka sina egna känslor. Och med lusten är det lika illa. Den exploderar när den inte borde. Såklart.

White-trash karaktärerna som befolkar det lilla samhället är lika osympatiska som deras framtidsutsikter är dystra. Men trots denna habila skildring av ”Det andra USA”, trots den träffsäkert framväxande bilden av nyamerikansk dystopi blir man liksom aldrig uppgiven. Boken är så fantastiskt bra. Och: Den är en riktig page-turner. En sån som inkräktar på sömn och familjeliv.En sån som man tar med sig till jobbet. Och ut i joggingspåret.

Sen var det språket: Metaforerna är så vackra, dialogerna så träffsäkra att storasyster ibland stryker under hela stycken där hon läser med neonfärgad understrykningspenna i handen...

Läs den idag!

/Storasyster

I begynnelsen var... också mycket skräp

2008-11-08T09:23:00.007+01:00

Jag skulle vilja instämma i lillasysters beskrivning av vårt "litterära uppvaknande". Men sanningen är väl också att det stod en del skräp mellan de kreddiga tegelstenarna och den politiskt medvetna lektyren (Tyst vår, Jord och makt i Sydamerika etc.). Böckerna om politik och samhällsfrågor var förresten pappas. Mamma hatade dem. Jag har funderat lite kring hur man bäst skulle kunna beskriva mammas förhållande till politik och kommit fram till att den korrekta termen nog är ”aggressivt ointresserad”.

För storasyster lockade litteratur av tveksam kvalitet mest i åldern tio-arton. Jag tänker kanske inte direkt på Harlequinserien och detta var ju långt innan chick-litt, men lättläst spänningslitteratur, gärna med romantiska intriger.

Men visst, storasyster läste annat också. Och vissa böcker bär jag med mig än idag.

Några tidiga läsupplevelser som satte bestående spår:

Slakthus 5, Kurt Vonnegut
Minns den inte som en krigsskildring utan snarare som en fyndig, fantasyliknande (jorå, storasyster läser Fantasy) berättelse där huvudpersonen utan problem kunde förflytta sig framåt och bakåt i tiden… En av de där böckerna man blev påtvingade i skolan, vilket man gladde sig åt i efterhand. Minns att jag var både förvånad och försiktigt hoppfull inför upptäckten att denna bok räknades till ”bra litteratur”. (Den var, i mitt tycke, alldeles för spännande och lättläst för att kunna vara ”tung” ur ett litterärt perspektiv.)

På stranden, Nevil Shute
Shit, minns den som den bok som framkallat mest ångest hos mig. Någonsin. Kärnvapenkriget är ett faktum. Alla jordens människor ska dö. Bokens huvudkaraktärer inväntar domedagen i Australien. Läs den om/ när du vill må riktigt dåligt. Eller förresten; läs den kanske inte alls. Motsatsen till feel-good.

Allt av Maria Lang
Där satt den. Storasyster och lillasyster delade intresset för Maria Lang under barndomen/ tidiga ungdomen. Kanske för att de stod lättillgängliga i bokhyllan och bara väntade. På rad. Och verkade mer spännande än Ivar-Lo och Lagerkvist. De var de också. Inte så sugen på att läsa om idag, men öppnade dörren till den genre som kom att bli favoriten.

Vilken konstig blandning det blev... Men måste det inte få vara så? Att pröva sig fram för att hitta det man gillar (eller inte) är väl också en del av att bli vuxen.

/Storasyster

Varför är Nattfåk så bra?

2008-11-07T23:24:00.007+01:00

Lillasyster gillar verkligen Nattfåk. Och försöker sig här på att analysera hur det kommer sig.

Ni vet hur det känns. Den där känslan av att ha en alldeles oläst bok framför sig. Gärna alldeles ny. Är den inbunden är det ytterligare en bonus. Har den dessutom ett snyggt omslag så är det hela liksom fulländat. Man känner förväntan, nyfikenhet och lust. Att läsa bra deckare är lika roligt som det var att leka när man var liten. Att läsa är på sätt och vis att leka. Man sätter igång den egna fantasin och kreativiteten. Bygger upp bilder, gör karaktärerna till sina egna. Funderar på vad som kommer att hända, vem som gjorde det, och varför, och förväntan inför att påbörja läsandet av en ny bok är som förväntan inför en rolig lek, eller fest, eller..

Och ibland lever en bok upp till ens förväntan, och det gör Nattfåk. Vi börjar med utsidan. Den är snygg. När man tittar på boken blir man genast nyfiken. Omslaget är suggestivt och fyren ser lagom läskig ut (mycket läskiga fyrar i år…undra just om man kommer att våga närma sig ett fyrtorn igen). Sedan kommer själva innehållet. Johan Theorin är en rättfram berättare. Hans huvudfokus ligger på att berätta en bra story. Det är intrigen som bär boken. Personskildringarna och det psykologiska spelet mellan de olika karaktärerna är till att börja med lite i bakgrunden, men det växer fram genom historien. Allt behöver inte uttalas, Theorin litar på sin läsare och låter dem själva vara med och skapa karaktärerna. Miljöskildringarna är också häftiga, man kan inbilla sig att man faktiskt vet hur det känns att ta sig fram genom en öländsk snöstorm. Hur snön piskar i ögonen och kylan tränger in genom kläderna och hur man blir kall i nacken och...hur det känns när man hamnar i en fåk helt enkelt. Sedan är det spöktemat, för det spökar ju i Nattfåk också. Och det är så bra bara. Det är svårt att inte dra paralleller mellan underbara ”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist och Nattfåk. Båda handlar om fyrar, båda har med spöken, båda faller mellan olika genrer. Och båda har något annat gemensamt. De är magiska och mystiska på ett sätt som vuxenlitteratur sällan är. När man läser dem drabbas man lätt av samma känsla som finns i ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia” av Maria Gripe. En känsla som man ofta bara återfinner i riktigt bra ungdomsböcker och kanske i välskriven fantasy (fast det skulle storasyster aldrig läsa så det vet hon inget om). Och det är så otroligt befriande. Det är skönt med författare som kan vara magiska utan att vara pretto helt enkelt (tur förresten att det här är en blogg som bara handlar om spänningslitteratur, och att vi bara skriver om sånt vi gillar, för annars hade vi kanske varit tvungna att skriva om Alkemisten...) Och det är skönt med bra författare som vågar närma sig teman som spöken och skräck utan att för ett ögonblick tumma på det litterära. Mer sånt! Johan Theorin är förövrigt uppväxt i Nora, precis som Maria Lang…det är något med den där lilla staden…

/Lillasyster

I begynnelsen var...Maria Lang

2008-11-06T22:20:00.008+01:00

Varför blir man så passionerat förtjust i kriminalromaner? Hur kommer det sig att man väljer att läsa om våld, mord och andra hemskheter så till den grad att man nästan inte hinner med att läsa något annat? Deckarsystrarna kan naturligtvis inte tala om varför så många människor läser deckare just nu (även om vi säkert skulle kunna krysta fram någon kvasipsykologisk teori) men vi kan tala om varför just vi läser deckare, och hur det började.

Vi är uppväxta i ett hem där det fanns gott om böcker. I hylla efter hylla stod bokryggarna och trängdes med varandra. Vi började också läsa tidigt. Först ut var storasyster, som lärde sig av vår ambitiösa underbara mormor. Sedan undervisade storasyster lillasyster i läsningens fantastiska konst. De första riktiga böckerna var en blandning av Astrid Lindgren, Maria Gripe, Fem-böckerna och Kitty. Jag kan fortfarande minnas hur jag låg gömd under täcket med en ficklampa och sträckläste ”Äventyrens slott” (också Enid Blyton, om någon nu minns den).

Och så en dag så är alla böcker i den egna bokhyllan utlästa och man är plötsligt hänvisad till föräldrarnas böcker om man vill läsa något just den dagen. Efter att ha studerat de olika böckerna, förkastat Ivar Lo Johansson, Alice Lyttkens och Sven Lindqvist och blivit alltmer desperat (Hur spännande kan egentligen "Jord och makt i sydamerika " vara?) så kommer mamma och ger en hjälpande hand ”Du kan ju alltid läsa en Maria Lang”. Och en blott nioårig deckarsyster får med sig ”Mördaren ljuger inte ensam” in på sitt rum. Och en ny värld öppnas. I centrum finns den unga hjältinnan Puck Bure, som råkar ut för hiskeliga äventyr och otäckheter i Bergslagsskogarna.

Det är i efterhand inte helt lätt att säga vad som gjorde läsupplevelsen så stor. Kanske att det var lättläst, kanske personskildringarna och miljöerna. Hur som helst gjorde den där första Maria Lang boken ett så starkt intryck att den genast följdes av fler. Ingen av oss har läst om Maria Langs böcker som vuxna. Det är inget speciellt ställningstagande, och beror inte heller på att vi inte gillar Maria Lang längre. Det har helt enkelt bara inte blivit så. Och kanske är det lika bra, för det innebär att Maria Lang har kvar barndomens magi. Pucks äventyr finns kvar som skimrande ögonblick, förevigt förknippade med barndom, ändlösa sommarlov och ljusa kvällar i det röda soldattorpet någonstans i Södermanland.

Maria Lang fakta:

Född 1914 Död 1991
Hette egentligen Dagmar Lange
Skrev 42 (!) deckare samt fyra ungdomsromaner
De första böckerna är skrivna i första person och böckernas jag är Puck Ekstedt, sedermera gift Bure. I första boken introduceras även Christer Wijk, kommissarie vid riksmordkomissionen i Stockholm, som sedan hänger med i nästan samtliga böcker. Så småningom övergår huvudpersonen från att vara Puck till att vara Christer. I samband med detta skippar också Maria Lang förstapersonsperspektivet.
Många av böckerna utspelar sig i vacker bergslagsmiljö, med den fiktiva staden Skoga som nav. Verklighetens Skoga är pittoreska Nora, en underbar liten trästad vid Norasjön. Deckarlillasyster blev så inspirerad av Maria Lang och Nora att hon under en period hade ett torp i bergslagsskogarna.

Vilka böcker är då bäst?

Hmm…svårt att ge ett helt korrekt svar eftersom det var ett antal år sedan böckerna lästes. Som lillasyster minns det så är de första böckerna absolut de bästa, så länge Puck är berättarjag helt enkelt. När Christer Wijk tar över är det inte lika kul längre. När hans operasjungande fru Cam trädde in på scenen och deras äktenskapsproblem började hamna i fokus blev det direkt trist ur en ung deckarsysters perspektiv. Favoriter var ”Rosor, kyssar och döden”, ”Mörkögda augustinatt” och ”Se döden på dig väntar”. Bara titlarna får mig fortfarande att rysa av välbehag!

/Lillasyster